Ytterligare fem riktigt bra storytellinglåtar

Jag är helt fast i storytellingträsket. Vi kör fem låtar till!

 

Eazy E – Boyz-N-The-Hood (Remix)

Ur ett närmast socialrealistiskt perspektiv skildrar Eazy E livet i den amerikanska västkustförorten Compton (även om det med stor sannolikhet är Ice Cube som har skrivit låten). Han vaknar upp och måste bli full – fort fort fort – innan mamsen börjar gnälla, och tar därefter med sig sitt automatvapen ut i staden. Han åker runt i sin 6-4 Impala, flörtar med tjejer (och slår dem), återser plötsligt en gammal vän som blivit crackberoende och försökt stjäla hans bilstereo vilket resulterar i att han skjuter honom med ett hagelgevär. Resten av dagen går bara utför: Eazy E super, slåss, får trubbel med polismakten och allt blir helt enkelt ganska kaosigt. Troligvis snäppet för rörig handling för att göra sig bra som film, men det finns finfina scratchar på låten!

 

Ice Cube – It Was A Good Day

Det här är en typisk sån låt jag i mina tonår lyssnade på i solskenet på vägen till skolan. Till skillnad från Eazy E har Ice Cube en helt fantastisk dag! Han vaknar upp till morgonens lugn och en god frukost serverad av Mamma Cube, och förstår med ens: idag är inte som alla andra dagar. Bland mycket annat spelar han basket och gör sinnessjuka poäng, kör runt i sin bil utan att bli utsatt för vare sig poliser eller rånare, tittar på YO! MTV Raps, spelar såväl tärning som domino med mycket goda resultat och ingen i hans närhet blir dödad. Framför allt går han på dejt, och jävlar, vad han får knulla! Hans sängpartner kallar honom ”top gun” och man ser verkligen framför sig hur Ice Cube nöjt ler ut genom fönstret. När han går hem för att lägga sig är han ordentligt full men det kommer inte en enda spya, på Good Years luftskepp står det ”Ice Cube’s a pimp” och som körsbäret på glassen: helikoptrarna som han hatar så mycket syns inte till överhuvudtaget. En komplett dag i de södercentrala delarna av Los Angeles!

Missa förresten inte Bizarres version Bad Day med samma sampling fast lite deppigare, som handlar om exakt allt som händer Ice Cube fast tvärtom.

 

Slick Rick – Teenage Love

Slick Rick är ju, som sagt, KUNGEN av storytelling! Teenage Love handlar föga förvånande om just den där tonårskärleken, när man var alldeles för ung för att fatta någonting och en enda blick kunde misstolkas så gravt att hela universum sprängdes runt omkring en. Slick Rick berättar på sin släpiga brittdialekt om den gamla klassikern med två tonåringar som möts, blir intensivt kära, stolt håller varandras händer och ba’ ”Boys, yeah that’s my woman, and girls, yeah that’s my man”. Slutligen dyker problemen upp och hela världen blir dimmig, man fattar ingenting, ens tonårshjärta fullkomligen brinner av oro, man blir sådär psykotisk och stalkig och till slut blir man dumpad så det bara smäller om det. När funkgitarren kommer in i slutet av låten och Slick Rick med sin falska stämma försöker sjunga det gamla Diana Ross-stycket ”Do you know where you going to, do you like the things that life is showing you, and are you going to …” sprutar tårarna på Matias 15 år där han går ensam i skogen, uppriven, med sin 64 megabyte stora mp3-spelare. Håhå, jaja.

 

Eminem & Dr. Dre – Guilty Conscience

En fantastisk låt på ett fantastiskt beat av ett fantastiskt radarpar: Dr. Dre och hans (åtminstone på den tiden) skyddsling Eminem. Låten utspelar sig i tre olika scener där en person ställs inför moraliska val. Eller, egentligen är det inga moraliska val alls: huvudpersonen funderar i samtliga scener på att göra illdåd. Men hur som helst agerar Dr. Dre, så att säga, den goda ängeln på axeln, medan Eminem får agera djävulen på andra sidan. De resonerar sig fram kring ett butiksrån (”Look at the store clerk, she’s older than George Burns” // ”Fuck that, do that shit, shoot that bitch!”), kring ett sexuellt umgänge med en alldeles för ung och påverkad tjej på en ravefest (”Slip this in her drink, now all you gotta do is nibble on this bitch’s earlobe” // ”Yo, this girls only fifteen years old”) och slutligen en grande finale: den fiktiva karaktären Grady som kommer på sin fru i sängen med en annan man. Det är här det blir extra intressant: artisterna börjar nämligen blanda in verkliga händelser i texten. Eminem vill såklart i sin roll som djävulen-på-axeln (och säkert i verkligheten också) att Grady ska ”cut this bitch’s head off” medan Dr. Dre tycker att situationen kan behöva lite mer analys innan något förhastat händer. Eminem tilltalar då huvudpersonen och ifrågasätter Dr. Dre:s riktiga auktoritet med ”Don’t be a retard / You gonna take advice from somebody who slapped Dee Barnes?” och syftar till en händelse 1991 när Dr. Dre misshandlade tv-personligheten Dee Barnes som bevakat fejden mellan honom och Ice Cube (han förklarade sig senare med ”[…] it ain’t no big thing, I just threw her through a door.”). Det fiktiva blandas ihop med verkligheten och man ryser nästan lite när man tänker på hur genialt det är.

 

Aleks – Meningen

Så tar vi, för att bryta av lite, en svensk låt! Och dessutom med mindre rap och mer sång. Aleks är från Fruängen och kan – om man verkligen tar i från tårna – jämföras lite grann med Nate Dogg. Han lägger refränger åt rappare och sjunger på egna låtar om deppigheter. Just Meningen (som samplar den här fantastiska låten!) är en berättelse om att träffa en kärlek – en kärlek som spårar ur. Den beskriver den fullkomligen trängande rastlösheten som får Aleks att åka ”in mot stan / annars blir du galen” där han byter nummer med en Stockholmsk variant av Kleopatra. ”Försökte stå emot men en kväll / ringde jag upp henne så tog vi det till himmelen” ylar Aleks och man riktigt känner vårkåtman. I tredje versen, efter ett inhopp av Ison, beskriver han återigen med sin soulröst hur allting har gått utför. Han leker med flerspråkighet i raden ”borde fattat det var en sån tjej / jag tänkte sayonara men ändå sa jag enchanté” och förbannar sin egen penis som har satt honom i en jobbig situation, med en tjej som ”[…] vill förgöra mig / sa hennes brorsa skulle mörda mig / hon ringde till polisen, helt plötsligt vill de förhöra mig”. Med en bitterhet som får Schweppesgroggar att smaka godis konstaterar han att  även söta saker kan ha ”den värsta eftersmaken”.

 

Om man tycker att storytelling är lika spännande som jag gör, så kan man prenumerera på min storytellinglista på Spotify där bara det BÄSTA platsar (och I Left My Wallet In El Segundo för lättsamhetens skull).

 

Fem jävligt bra storytellinglåtar

Först hade jag tänkt att det här inlägget skulle heta ”Hiphopens tio bästa storytellinglåtar”. Mycket snart insåg jag att jag inte har tid med ett så omfattande inlägg, och började fundera i banor kring ”Hiphopens fem bästa storytellinglåtar”. Men det är svårt att välja, och så fort ett superlativ finns med i titeln förväntar man sig också en lista där en av låtarna ska vara den BÄSTA. Vilket ju är helt omöjligt att avgöra. Så här får ni fem jävligt bra storytellinglåtar, så kanske jag skriver ett kompletterande inlägg en annan gång.

 

Vad är en storytellinglåt?

Jag ser att det är en låt som har någon form av tidsflöde eller kausala samband, det vill säga där händelser avlöser varandra. Låtarna är alla rappade på så sätt att de har en början och ett slut och att det händer spännande saker på mitten.

 

Slick Rick – Childrens Story

Slick Rick har ofta ansetts vara, så att säga, KUNGEN av storytelling. Kanske inte minst av sig själv med tanke på att han helt ogenerat döpte sitt fjärde album till just The Art of Storytelling. Och är man Slick Rick så får man faktiskt. Childrens Story utger sig för att vara just vad titeln antyder: en saga för barn, närmare bestämt en gonattsaga. På introt hörs hur Rick Da Ruler samlar sina barn i sängen för att läsa kvällens saga, som blir en orolig historia hämtad ur verkligheten om ”a lil’ boy who was mislead.” Släpiga Slick Rick-rader som ”Dave the dope fiend shootin’ dope / who don’t know the meaning of water or soap” sätter en riktigt skurkaktig stämning på låten.

 

Nas – Rewind

Innehållsmässigt är den här historien inte annorlunda från andra gangstersagor, då den mest innehåller sprit, marijuanacigarrer, skottlossningar och sex. Det berättartekniska däremot, åh, det är så genialt utfört! Som titeln antyder utspelar sig den här historien nämligen baklänges. Den börjar med att en persons skottskadade bröstkorg som av magi sluter ihop sig och kulan flyger tillbaka i pistolen, fortsätter med att rök sugs in i en så kallad ”blunt” (en tom cigarr fylld med marijuana) som bara blir större och större tills karaktären ”Jungle” slutligen plockar ut sitt gräs ur den och lägger tillbaka i burken. Andra höjdpunkter är när Nas får sin sädesvätska tillbakapottad in i penisen och hur han spyr ner en vodka-och-juice-blandning i sitt glas, precis innan ”The clock went back from three to two to one / and that’s about the time the story begun”. Och just det, all dialog är baklänges!

 

Big L – Casualties of a Dice Game

Det här är en av mina absoluta favoriter i genren! Storytelling står och faller med att händelserna målas upp filmiskt, på ett sätt som ger såna där ”bilder i huvudet” som fröken i lågstadiet alltid pratade så mycket om. Här är Big L ute på knarkaffärer med sin kompis i skumma kvarter, när han helt plötsligt blir lite, lite spelsugen. På några minuter spelar han ihop ”about 45, maybe 50 G’s” vilket alltså blir ungefär 45000 dollar. Han lämnar sin vän på McDonalds och resten av kvällen blir kort sagt jävligt jobbig. Han blir förföljd av skumma typer, ringer en vän och ber honom hämta en pistol. Vännen kan dock inte uppfylla denna önskan eftersom han befinner sig i sängen med en naken kvinna, vilket givetvis upprör Big L något så fruktansvärt. Han ser till att förföljarna i bilen bakom kraschar in i honom, haltar över till deras bilfönster, skakar på huvudet och använder sitt skjutjärn tills ”both of these motherfuckers asleep”. I all sin ilska åker han hem till vännen med den nakna tjejen (som han för övrigt slår ner) och skjuter ut hans hjärna. Som om inte det räcker blir han på vägen därifrån jagad av polisen, och ja, han langar givetvis iväg några skottsalvor mot dem också. Han motiverar detta sakligt med ”I pulled out and started blowin’, they started blowin’ back / I’m going all out, I ain’t holdin’ back / I’ve been to jail once, and I ain’t going back.”. När åtminstone den ena polisen är död haltar Big L vidare mot en park där han faller ihop på marken, och till ljudet av sirener knackar han på pärleporten. Personligen tänker jag att det kan ha varit svårt att få komma in där efter en så fullspäckad kväll, men man vet ju aldrig.

 

Organismen – Lund

För att få ett lokalt perspektiv kan man med fördel blanda in en svensk rappare i leken, särskilt då låten handlar om Lund som jag har spenderat nästan tre år i. Året är 1998, platsen är Mejeriet på Stora Södergatan. Organism 12 (som han hette då) och bandmedlemmen Seron åker till Skåne utan sovplatser för natten, för att se Rascalz och Common Sense uppträda. Men kanske allra mest för att hitta någon att battla mot. Det gör de också, inför hundra pers utanför Mejeriet, och i efterhand kommer det fram att de battlade mot Öris (på den tiden T.R) och Honestly. Som en liten parentes vill jag bara nämna att det här aldrig skulle hända idag, eftersom man känner igen samtliga hiphopmänniskor från Facebook redan innan man träffar dem på events. Vem som vinner battlen är oklart, men som Organismen själv sammanfattar det: ”Det var på grund av den kvällen jag lärde mig battla / på grund av den kvällen som Lund ligger nära mitt hjärta”.

 

Ice Cube – Ghetto Bird

En ghettofågel är en polishelikopter, och det är just dessa Ice Cube med allehanda svordomar förbannar och så desperat försöker fly ifrån. På grund av hans Chevy Impala av årsmodell -64 är det inte direkt svårt för poliserna att se herr Cube, som kör genom Inglewood, South Central, Compton, Watts och till och med Long Beach i sin jakt på frihet och tystnad. Slutligen får han dumpa sin fina bil och istället i bästa filmanda hoppa över staket tills han slutligen tar sig in i ett hus. Husägaren blir givetvis indignerad över att plötsligt ha en efterlyst man hos sig, men blir genast tystad av en viftande pistol. I tredje versen kapar Ice Cube en BMW och kör hem till en tjejkompis där han sitter och trycker i bästa efterlystanda. Med polishelikoptern brummande utanför fönstret äter han fisk och tittar på Urkel i den klassiska serien ”Räkna med bråk”. Den vänliga väninnan säger att han kan sova på soffan, men Ice Cube konstaterar NÖJT att klockan knappt hinner slå två på natten innan hans stolthet är djupt begraven i henne.

 

Och så en riktigt dålig:

I Left My Wallet In El Segundo av A Tribe Called Quest.

Till att börja med vet jag att det är lika olagligt att inom hiphop hata på A Tribe Called Quest som att i Sverige hata på Astrid Lindgren, men historian i den här låten är så ospännande att man mer än gärna smäller på en dokumentär om fågelskådning istället. Q-Tip och Ali Shaheed åker bil från New York, mot Destination Okänd. De åker länge. Jätte-jättelänge. Till slut kommer de fram till en liten sunkpub i El Segundo och äter enchilladas. På vägen hem inser Q-Tip att han har glömt sin plånbok, de måste alltså åka tillbaka. Slut. Jag vet inte vad som är sämst: twisten, eller att twisten avslöjas redan i låtens titel.

 

Ensamfika

Erik Dahlbergsgatan.
Tänka sig, här har jag varit förut
fast i en annan stad.
Där hade inte Erik Dahlbergsgatan
ett Café Erik
Bara ett sjukhus.

Utanför är Fersens väg
en så kallad huvudled.
Huvudled
är inte det en nacke?
En helvetes massa bilar kör i alla fall på
Fersens väg.

Mitt kaffe är redan ljummet
Erik kanske borde skaffa bättre koppar.
Jag tror faktiskt inte att han ens heter Erik egentligen
väldigt lite tyder på det.

Förbi går en typisk Davidshallsmamma:
fräsig barnvagn
trendkänsliga ungar
medveten stil.
Typiskt Davidshall.

Men hur ser jag själv ut?
Här i solen där jag sitter
med
mitt ljumna kaffe
töntiga keps
och skrivarblocket
som någon som tror han är författare.

Jättetöntigt.
TYPISKT Davidshall.

”Spela bara det här på natten”
menar Pete Rock.
Jag skriver bara sånt här i solskenet
så jag kan göra något vanligt sen.
Det är för läskigt att skriva precis innan man somnar
lägga ifrån sig pennan
och känna hur universum snurrar
ensam i staden.

Fersens väg.
Han fick mycket stryk, Axel von Fersen
så att han dog.
Jag orkar inte sätta mig in i om han förtjänade det
men satan
vad ont det måste ha gjort.

En sportbil rullar in på Davidshall
”Äntligen hemma”.

Sist vi tog ett glas vin på Davidshall
sa servitrisen
spydigt
att vi faktiskt
MÅSTE
visa våra legitimationer
alla tre.
Det gjorde vi och hon skämdes
för en av oss var tjugoåtta.
Sen fick vi – äntligen – vinet.

Pizzerian är det mest folkliga på Davidshall
och då har de ändå många pizzor som kostar
110 kronor.
De kanske betalar skatt?
Typiskt Davidshall.

En man med viktig uppsyn kommer åkandes
in på Davidshall
på en longboard
och med vad som ser ut att vara en rulle ritningar under armen.
Säkert arkitekt
och åker longboard.
Typiskt …

Mitt kaffe är kallt nu
skärpning, Erik.

”Bli involverad”
menar Pete Rock.
Ja, men
vafan
jag försöker
åtminstone lite grann.

En dag
en vacker dag
som denna
med solsken som värmer armarna
blå himmel
ett hoppfullt Malmö
en sån dag
då ska jag äta lunch i kollisionen
mellan Fersens väg och Davidshall.

DÅ ska jag vara i nuet
i framtiden.

Hologram och högstadiet och växlande molnighet över Davidshall

När jag gick i högstadiet hette min bästa kompis Nahir. Gränsen för när man går från vänner till radarpar är svår att dra, men jag tror att vi var ett radarpar åtminstone i vissa perioder. Vi var egentligen ganska olika, för Nahir gillade sport och jag gillade bara skateboard – allra helst på Gamecube för då slapp man göra illa sig – men vi båda gillade hiphop.

Vi gillade ganska olika hiphop. Nahir tyckte inte alls att Eazy E var en så bra rappare som jag tyckte, men han hade ju faktiskt en viss energi som det inte gick att sätta fingret på som Nahir uppenbarligen inte förstod, och han gillade istället Fat Joe vilket jag inte fattade alls för han hade ju så töntiga moderna beats.

Och så fyllde jag 14 och fick NWA – Greatest Hits av morsan, för morsan var ”fett jävla down” och förstod på något sätt vad jag ville ha. Andras morsor tyckte inte att man skulle lyssna på sånt men morsan stöttade alltid mina intressen – oavsett om det var pokémon, skateboard eller gangsterrap – och det blev ju inga större fel på mig för det.

Så vi gick hem till mig varje lunchrast och lyssnade på NWA och åt ostmackor, och än idag förknippar jag stötiga funkbeats med våren och lunchraster. Det var som en musikalisk resa där vi genom den ena skivan efter den andra (och den ena nedladdade filmappen efter den andra) lärde oss vad vi gillade och vi hittade många gemensamma favoriter. Framför allt Dr. Dre, Snoop Dogg, Nate Dogg och liknande artister.

Och sen gick livet vidare och idag är vi inte alls ett radarpar, eftersom vi har olika intressen och bor på olika platser och Nahir bor förresten i Amerika just nu, i en pytteliten håla som inrymmer honom själv och tre mormoner.

Igår morse vaknade jag av att min mobil vibrerade, det var Nahir som hade skrivit på Facebookchatten. Inga konstigheter, vi delar än idag med oss av musik då och då. Han skrev bland annat ”SHIIIIT!!!”, ”Snoop Dogg, Kurupt, och Dr Dre på scen på nånting som tydligen heter Coachella. De kör Aint No Luv!” och deklarerade att han var ”hög på nostalgi just nu”. Så jag tog den bärbara datorn, lade den på magen och klickade på länken.

Jag låg där, i sängen på Davidshall en vårmorgon, och Nahir satt mitt i natten i en skithåla i Amerika, och så kollade vi på våra högstadieidoler live via YouTube. Där krockade allting. Jag var i sängen i Malmö, på festivalen Coachella i USA och i högstadiekorridoren samtidigt. Som om det inte räckte gick Tupac på scen helt plötsligt, jag gnuggade mina ögon och tänkte att han hade återuppstått eller inte alls varit död och att idag annonseras det genom en spektakulär konsert, tills jag insåg att det var ett hologram som fick mig att tro att en död rappare levde.

Helt plötsligt var jag alltså i framtiden också, i en framtid där hologram nästan ser helt riktiga ut.

* * *

Imorse länkade Nahir hela konserten, och jag tittade på den medan jag åt frukost. Den är helt fantastisk. En 5/5. Det är så mycket artister, så mycket 90-talsvästkust, så mycket gräsmoln, skakande rumpor, hoppande bilar, allt. Jag tittade på hela klippet och blev helt hänförd, jag och Evelina bestämde att vi ”LÄTT hade betalat 10 000 kr för att vara där” och Tupac levde i alla fall halvt och Nahir satt med mormonerna på andra sidan Atlanten och såg samma konsert och nuet och dået och allting krockade en gång till. Man får nästan lite ont i magen av att tänka på det.

Nu ska jag gå en promenad, och du kan ju kolla på världens bästa konsert.

Malmö by night

Jag älskar ju Malmö, kanske framför allt om dagen. Men ibland händer det, nattetid, med lite glädjedryck innanför västen, att jag älskar Malmönatten också.

Den är lite smutsig.
Rå.
Men samtidigt omfamnande.
Om man bara kastar sig ut och låter staden ta en i sin skitiga famn kan man ibland uppnå en viss känsla.
Variation.

Vi susar nedför kullerstensgatorna, far genom de gamla fina västra innerstadskvarteren mot nybyggnationerna vid vattnet. En högskola med snygg fasad och få lärare. Ett tjugofyra-timmar-om-dygnet-gym. En nattklubb som på sistone verkar ha blivit GREJEN.

Klaffbron heter den, eftersom den ligger vid en klaffbro. Tjackbron kallas den av vissa vänner, men jag vet inte om det är ett vedertaget smeknamn eller om det ens tas särskilt mycket tjack där. Men så är jag ju inte i amfetaminsvängen heller.

Första gången jag skulle till Klaffbron var jag lite smånervös. Man blir ju det. Eller, jag blir ju det. När jag ska till nya klubbar jag inte har varit på innan, eller kanske platser överhuvudtaget. Konstigt.

Men ikväll känner jag mig hemma, här har jag hunnit vara i alla fall en handfull gånger.

Vi köper varsin öl för det löjliga priset av 20 kronor per flaska. Det är tydligen Happy Hour. Sist jag drack så billig öl ute var på Södertäljes sämsta krog under fotbolls-EM härom sommaren. Man gick dit i smyg och liksom skamsöp avslagen Falcon. Sen gick man någon annanstans.

Men här står vi i alla fall och dricker löjligt billig öl och jag tänker på variationen omkring mig. I en av barerna står skitiga rockers och lyssnar på skitig rock. En av dem spelar luftgitarr så till den milda grad att jag skäms. I ett annat rum hänger Nöjesguidenfolk och gormar i DJ-båset. Överallt känns alla så olika.

Och vi har blivit ett litet gäng. Någon är från Skåne, någon från Stockholm. Någon från Frankrike, någon från Tyskland.

Och så dyker en australiensisk ung man upp, eller, han har stått här en stund men det är först nu han gör sig hörd. Tydligen har en av oss spillt ut hans öl. Jag vet inte om det är sant men jag tänker att i Sverige hänger man läpp och köper en ny öl i tysthet. Det gör inte han.

”You flipped my fucking beer on the ground” säger han och kräver en ny. Min vän som står anklagad för brottet himlar med ögonen mot oss, vänder sig till Australien och säger att de kan dela en lite senare.

”We’re not gonna fucking share a beer, you flipped my fucking beer on the ground, fucking buy me a new one!” Det blir mer och mer fucking för varje mening. Jag tänker att han är dum i huvudet och att snart kommer jag få se en krogfight på riktigt nära håll. Funderar på om jag isåfall ska delta, slåss för första gången i mitt liv. Visa den här jäveln att han inte kan bete sig hur som helst. Men det skulle jag förstås inte göra i verkligheten.

Han bråkar med oss alla nu, och jag tänker att om han säger något till mig ska jag be honom fara åt helvete tillbaka till sin mammas kängurupung. Inser snabbt att det på min brutna engelska inte alls skulle låta så filmiskt som i mitt huvud och att jag förresten inte vet hur man säger kängurupung. Men vi kommer aldrig så långt. Allt löser sig. Som det ofta gör. Antiklimax.

Vi vandrar hem på gatorna, återigen genom de västra innerstadskvarteren. Från de skitiga rockarna och den intellektuellt utmanade australiensaren. Till en välklädd, full och glad tjej nära Lilla Torg, ett ställe där jag tänker mig att man hänger om man är framgångsrik. Hon hittar inte sitt hotell, det ska ligga alldeles i närheten. Hon säger vad det heter. Och att det är femstjärnigt. Jag skrattar högt, lika roat som demonstrativt. Hon frågar vad jag skrattar åt. Jag svarar att jag skrattar åt den här grejen med att påpeka att ens hotell är femstjärnigt för två helt främmande personer man springer på en lördagsnatt klockan tre. Det är en rolig grej att göra, förklarar jag. Hon skrattar och skäms lite, precis så som jag hoppades att hon skulle skämmas. Vi far vidare och jag tänker att jag har fått en person som möjligtvis ser ohälsosamt stort värde i pengar att skämmas. Det känns bra.

Vi tuggar i oss varsin falafel, pratar om ditten och datten. Det är stor skillnad på natt och dag i Malmö, stor skillnad på natt och natt. Ständigt varierat, spännande.

Fasta punkter är också bra.
Falafeln smakar alltid likadant.
Promenaden hem är alltid jobbig.
Sängen är alltid samma och hon i den likaså.
Bra.

Nördarnas revansch

Varje fredagmorgon träffar jag ju mina vänner Jimmie Lars Larsson och Anna Sterner för att sända radio. Herregud, vad jag trivs med den rutinen!

Vaknar upp lite för tidigt för en fredag, alltid sur som en citron. Duschar och funderar på det vi ska prata om i programmet. Spånar, så att säga. ”Vad är egentligen roligt med J.R.R. Tolkien?”.

Behöver aldrig äta frukost, eftersom vi alltid gör det på ett närliggande café innan sändningen. En fantastisk tradition. Brukar försöka se till att ha slut på frukost just på fredagsmorgnar, för att få den här lilla isande känslan i magen av ”Åh nej! Det finns ingen frukost hemma!” och sedan lugnet som sköljer över mig när jag inser att jag visst kommer få äta frukost, om en stund.

Sätter mig på Öresundståget mot Lund. Myser verkligen. Träffar de två fantastiska människorna och vet att det blir en bra fredag.

Såhär låter fredagens avsnitt som handlar om nördar, revansch sent i livet, skamsköljningar och mycket annat. De starka personligheterna i fokus är J.R.R. Tolkien, Mark Zuckerberg och Peter Parker. God lyssning!

Lite mer realism

Som jag ju redan har nämnt två inlägg ner skrev jag nyligen en recension på Professor P & Dj Akilles nya album The Realism. Och igår hade de releasefest för den nämnda skivan på Mejeriet i Lund.

Mejeriet är ett typiskt sånt ställe jag trivs på. Bara jag går in där så pirrar det till lite i magtrakten och hela jag småmyser.

Det kommer bra musik ur högtalarna, jag dricker en helt-okej-god-öl och omkring mig står folk jag inte känner men är bekant med, på det viset att man måste slipa sitt sociala a-spel lite för att inte göra bort sig.

Jag pratar med Dj Akilles om recensionen och det är ju, såklart, jättegenant att träffa någon man har bedömt. Men han konstaterar att ”Du gör din grej och vi gör våran” och säger dessutom att han tycker jag var väldigt träffsäker i texten, att jag liksom hade förstått grejen. Jag ber i princip om ursäkt för att jag inte gav den full pott samtidigt som jag inser att det är en fullständigt idiotisk sak att be om ursäkt för. Jag lovar mig själv tyst att inte göra om det.

För att liksom visa min uppskattning lite extra köper jag inte bara albumet utan också en t-shirt. Till min egen förvåning har jag fortfarande både t-shirten och albumet i min ägo när jag stapplar in genom dörren på morgonkvisten och idag kan jag konstatera att det faktiskt är en fin t-shirt.

Allt i sin ordning.

Imperativ

Idag är jag bakfull och kommer osökt att tänka på en skrivövning jag skrev någon-gång-typ-för-ett-tag-sen. Uppgiften gick ut på att skriva ett stycke endast i imperativform och det hela landade i en text om att vara betydligt mer bakfull (och ångestfylld) än jag är just nu.

 

Imperativ

Vakna upp svettig med kalla kårar och varma tårar. Se dig omkring i rummet, på de dåligt spacklade väggarna och det slitna sängbordet. Sträck dig mot det halvtomma vattenglaset och känn hur minnesbilderna blir mer verklighetstrogna för varje klunk vatten. Känn ångesten, känn hur den tuggar på såväl hjärta som lever och somna om i hopp om att vakna upp till en bättre verklighet.

Vakna upp till exakt samma verklighet fast med två timmars förskjutning och inse att det är sant. Inse att sängens varma trygghet inte gör någonting alls för att göra det sanna osant. Gå upp istället, gör det.

Se dig omkring på stinkande danska ölburkar. Se rullpapprena och dagsbötersmulorna på bordet. Minns det du vill glömma.

Inse att det förmodligen var en ganska bra festkväll, förutom Det. Kom ihåg Samtalet Som Aldrig Skulle Ägt Rum. Fråga dig själv hur 1,7 promille kan få silkeslena honungsbäddade ord att bli taggtrådslindade pepparströdda anklagelser. Filosofera över din egen dumhet och världens orättvisor tills tankarna snurrar som karuseller.

Gå ut i köket och bre en macka i förvissningen om att lågt blodsocker kan göra även små problem stora. Känn ett nytt hopp och tugga snabbt i dig brödskivan med extrasaltat smör och spraymålad Lidl-ost. Spring till toaletten, spy upp allting och känn ångesten tränga sig på som dammsugarförsäljare, kila in en fot i dörren till ditt hjärta och fråga VARFÖR-VARFÖR-VARFÖR. Trösta dig själv med att lågt blodsocker gör små problem stora.

Vandra planlöst runt i rummet. Stanna upp och håll fast dig i stolen tills knogarna vitnar. Bit på naglarna tills endast flisor återstår. Nyp dig själv i armarna om och om igen och försök vakna. Somna inte.

Nå det första steget, acceptans. Inse att hänt är hänt, inträffat är inträffat och verklighet är verklighet. Ta in dagens fakta.

Kontemplera skadereducering. Leta efter flyktvägar. Sök efter logiska luckor. Finn de argumenten som inte fanns tillgängliga inatt. Försök hitta på en rimlig förklaring. Misslyckas.

Kolla på mobilen vad klockan är. Se morgonens missade samtal från nattens samtalspartner. Inse att det inte finns en chans att du ringer tillbaka idag, eller åtminstone inte innan huvudet har slutat snurra. Känn hur hela världen aggressivt springer mot dig och kolla vad klockan är.

Reflektera. Tänk. Lös situationen. Försök i alla fall.

Ta en klunk vatten och sätt dig på köksstolen. Titta ut genom fönstret på blå himmel, solsken och gröna träd. Ta fem sex sju klunkar till, andas ut. Inse att det här inte är första gången livet totalhavererar över en natt. Inse också att man ibland får svälja sin stolthet och lösa problemen med de medel som ges. Förstå att det kanske inte går just denna gång. Spring och kräks på toaletten en gång till.

Sätt dig vid köksbordet igen. Känn hur huvudet är som en öken, både tomt och torrt. Drick mer vatten. Lös situationen.

Ta upp telefonen och ring.

Att recensera realismen

Igår fick jag och min kollega Viktor Ragnemar upp varsin recension på Professor P & Dj Akilles kommande album The Realism, och jag tror bannemig vi var först med det också. Skivan släpps nu på onsdag, du som vill veta varför du borde köpa den kan ju läsa recensionen.

Trummaskin-synth-synth-trummaskin-sampler

För lite mer än ett år sedan lades Jaqes debutalbum 2:32 upp för gratis nedladdning på Whoa.nu. Jag kan inte tröttna på det – jag kan bara inte – trots att jag lyssnar på åtminstone några av låtarna varje dag.

Det är bland det absolut mest inspirerande jag har hört inom svensk hiphop på väldigt länge. Vissa rappare känns som att de i många år har övat, övat och övat för att bli bra. Vilket är helt rätt. Andra har ett sätt att rappa på som gör att man får känslan av att de drog sina första rhymes på BB. Jaqe hör till den sistnämnda gruppen.

Allting faller sig så naturligt. Ofta låter det som att han är helt omedveten om att han rappar. Som att han berättar en historia och det helt slumpartat faller sig som så att allt han säger rimmar och går i takt med musiken.

Introlåten känns förvisso som en ren teknikuppvisning. Varje gång jag hör den faller ytterligare en pusselbit på plats och jag förstår inte hur en människa kommer på de här rimmen. Han åker förvisso snålskjuts på skånskan, men det hör till för Malmörappare. ”Har ett fett flow / Malmö stad ghetto / ett-två, poliskomradio / skateboard / mannen jag har game, PS2 / Deathcard, Halo / maskin: R2-D2, checka man /.”

Allt som oftast är det dock historier som bjuds, om det lilla och det stora i vardagen. Om att försöka visa någon kärlek med trummaskin, synth och sampler som enda verktyg. Om att dricka klyschig rosé av den enkla anledningen att tjejen på andra sidan bordet gör det. Om att byta skola och komma hem blodig första dagen.

Allra, allra bäst blir det på spåret Mitt piano. Över ett kraftigt beat med mycket tuggmotstånd berättar Jaqe om skivkontraktet som aldrig kom, om hur omgivningen säger att allt kommer lösa sig men hur det aldrig gör det och pengarna som inte finns. ”Lågbudget, ganska så låg budget / Tvårättersmiddag upp i mikrovågsugnen / Kylskåpet tomt, ingenting i plånboken / Så nu siktar jag på pengar som ser ut som postnummer” rimmar Jaqe och sätter det perfekta soundtracket till en promenad bland Malmöhusen.

Om man vill ha hela skivan går det bra att ladda ner den här. Och det vill man, för det här är så vansinnigt bra att ingen hiphopintresserad bör missa det, och helst inte så många andra heller. Berättelserna på 2:32 passar alla.

(Du som vill få större insyn i den här det-låter-som-att-han-rimmar-slumpmässigt-grejen kan spana in det här klippet. Jaqe sitter på ett tåg och rappar skrivna verser in i kameran, men glömmer flera gånger bort texten och fyller i med skickliga freestyles, till exempel vid 0.50 och framåt.)