Onsdag mitt i livet

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg häromveckan, ”Syrénneuros” var titeln, ett nytt favoritord för övrigt, men ja, det blev så geggigt, hela inlägget.

För att ge det ett försök till sammanfattning: syrénneurosen är det som pågår nu, det sista vårtecknet, syrénerna som blommar och blir sådär vulgärt lila, och hur otäckt det är för att förändringar i sig är otäcka. Man blir överrumplad, det är som att befinna sig i orgasmens öga: det där tid- och rumlösa tillståndet när man inte kan tänka eller känna någonting förutom hur allt pulserar, när man är så mycket människa man kan vara men så lite person som det bara går.

Jag tror i alla fall att jag tog mig igenom syrénneurosen och kom ut i helt okej form på andra sidan.

Inatt vaknade jag av att jag hade en liten dreggelström längs ena kinden och att det var en våldsam, otäck scen på Netflix. Det är ett trist sätt att vakna på, ju, både besvikelse över att man somnat ifrån serien, nyvaken rädsla och den här korkade känslan man får av att dreggla.

Idag vaknade jag av att jag försovit mig, så jag kör dag två med hemmajobb, sitter i soffan eller vid matbordet och tittar på syrenerna som vajar där ute.

Har ingen frukost hemma, men en persika och en kopp kaffe och en snus ska nog göra jobbet.

I fredags körde Sydsvenskan mitt reportage om rapparen Saint. Så stressad jag blev när jag vaknade och såg ett foto på Twitter, att det låg på både A-delens och C-delens förstasida. Men det verkar inte ha blivit någon storm åt varken det ena eller andra hållet; många jag känner och ett par jag inte känner har sagt att de tyckte om det och det är bra så.

Den person jag har kommit att tycka om och umgås mycket med är inte med mig den här veckan. Hon har åkt till Frankrike, till filmfestivalen i Cannes närmare bestämt, går på galapremiärer med Amy Poehler och Paris Hilton, skickar palmselfies, lägger upp svartvita instagrambilder på bistrobarer som får mig att knyta näven i fickan av resavund och börja planera en Berlin-tripp med en nära vän.

Sen smsar hon och säger att hon savner meg och jag vågar känna att jag saknar henne också. På kvällen ringer hon och berättar att hon har druckit en flaska vitt vin och att det är varmt ute och att hon savner meg.

Sprang genom Malmö igår, har äntligen hittat en löprunda med utgångspunkt från Västra Sorgenfri. De vackra St Pauli-kyrkogårdarna, vidare längs kanalen som binder Värnhem med Centrum, över kyrkogården vid Gustav Adolfs torg, genom Slottsparken och så en sväng i utkanten av Pildammsparken (genom Galatheas hage promenerar jag eftersom det enligt skylten är ”en vacker plats för lugn, ro och eftertanke”.

Började se ”The Blacklist” på Netflix igår och har – tydligen – redan sett sju avsnitt. Det sprakar, tycker jag. Enkelt att förstå och cliffhangerspännande.

I sommar ska jag vara på Aftonbladet en månad och det känns så perfekt lagom. Lyxigt, nästan, att få skriva snabba nöjesnyheter som jag tycker är så roligt, men ändå kunna ha större delen av sommaren i Malmö som just nu är så vackert att man vill skriva dikter om det.

Grönt och rosa

gront och rosa

Sen sist har jag:

  • Skrivit en rad matiga (och PLUS-låsta) jobb för Aftonbladet, bland annat ”Svenska barnstjärnor: så gick det sedan” i två delar (90-talsfödda och 80-talsfödda) och ”Vansinnesdåden som inspirerade skräckfilmerna” (jag ser inte själv på skräckfilmer så det var lite otäckt).
  • Jobbat på ett maffigt reportage till Sydsvenskan. Ska hämta in en sista scen inatt, lämna text efter helgen och så går det nog i tidningen i mitten av maj.
  • Tidskriftsdebuterat i Driva Eget (nr 3 / 2015) med en artikel om Edward Blom och hur mycket han jobbar gratis i sitt kändisskap. Finns icke på nätet.
  • Skrivit en novell! Den heter ”champagnekyssar” (med gemen begynnelsebokstav pga fint) men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om den, så jag vågar inte publicera den.
  • Sökt en skrivarutbildning, lite sådär, ptja, på skoj.
  • Ätit en del pizzor och druckit ännu fler öl, men inte hållit igång löpträningen, vilket börjar kännas lite.
  • … trots detta ändå mått bra.

Och framför allt, min utsikt på Västra Sorgenfri (som jag med högtravande röst kallar ”West Sorrowfree”) har sedan sist:

  • Börjat försvinna, täckas av grönt och rosa.

Okej, hej!

Eslövsgatan 5

Eslövsgatan 5

Den 14 december var allt mörkt, men det måste ha funnits en strimma av ljus någonstans, eftersom jag skrev i bloggen att ”[…] det en vacker härlig fantastisk dag faktiskt kommer bli vår igen, att solen kommer bada i havet vid Ribban och illustrera dammet i luften på Möllevångstorget och fylla innergårdarna på Sorgenfri med grönt och rosa.”

Nu är det på god väg att bli sant. Förra helgen var solen visserligen inte alls på badhumör när vi gick till havet, himlen var grå som en betongvägg, men vi drack en öl direkt ur burken och stirrade på Öresundsbron och var minsann lite vårljumna i sinnet ändå.

Det dammar inte heller på Möllevångstorget, inte riktigt än, men krögarna har åtminstone plockat fram uteserveringarna.

Den 14 december hade jag ingen aning om det, men nu föll det sig som så att jag faktiskt bor på Västra Sorgenfri och alltså varje dag får empiriska bevis för att innergårdarna inte är fyllda med grönt och rosa ännu.

Men: det är vår.

Jag byter om till vårjackan fast det är lite för kallt, går ner på stan och köper vita kläder för presentkorten jag fick i födelsedagspresent. Köper solglasögon som är lite för coola för mig, lämnar in byxor till skräddaren, allt blir nytt, det är en ny vår och jag har blivit mitt gamla jag.

Jag är egentligen alldeles för soltörstig för att bo i Sverige, men jag bor i alla fall i Söder’n och maximerar vår- och sommardagarna. Nu är det vår och nu orkar jag finnas igen.

Fast.

Våren är en alldeles för enkel förklaring.

Bidragande är såklart att livet blir mer som det borde vara.

Att jag överlever på det som för ett år sen var en hobby, att jag bor här på Västra Sorgenfri i ett andrahandshem jag tänker på som ett fort eller ett palats, att de är så härliga, de som kommit att bli mina vänner i Malmö.

Att hjärtat läkte ihop och att all död som skedde under hösten och vintern går att förstå och acceptera nu.

Jag skrotar omkring här hemma, har sänkt kraven på mig själv, mitt största mål i livet är att hålla köksbänken ren så att det blir en njutning på morgonen när jag ställer mig vid den och snittar avokado och skär tomat.

Artiklarna jag skriver ger mig ångest medan dokumenten flera dagar i sträck ligger öppna på datorn, men när jag skickar dem till nyhetschefer och redaktörer bubblar det i bröstet av frihet.

Frihet.

Jag gör som jag vill.

Idag vill jag gå till havet, och då ska jag också göra det.

Nya karaktärer introduceras i den nya säsongen, jag vill bryta den fjärde väggen och förklara, vill samtidigt inte förstöra magi och undertext.

Hon säger att jag har en spegelreflex. Min hand imiterar hennes hands rörelsemönster. Jag säger att det är ett vackert ord, reflexivt i sig självt med dubbla E:n i båda leden. Hon säger att det nog inte heter så, att det säkert finns en riktig psykologisk term för det. Jag säger att det också är vackert för att båda orden i sammansättningen är lika långa. Hon protesterar, reflex stavas med ks på norska.

Spegelrefleks.

Jag säger att det är vackrare med x.

”Jag kunde nämna allt som fanns i kylen / och undra om inte livet borde vara mer”. Nu bor jag, bokstavligt talat, ett stenkast från låttiteln. Älskar att kvarteren här heter som skånska orter, älskar Skåne.

Vet inte om livet är mer, men åtminstone annat. Jag har fönster i solläge nästan hela dagen nu.

Hon säger att det är ”kjempehyggeligt” när vi till slut vågar lämna trygga palats och safe zones och mötas i verkligheten. Vi delar en flaska rödvin, blir fulla.

Det är vår.

När jag går till psykologen blir det lite konstigt, jag är munter när jag sitter där och tittar ut genom fönstret, låter blicken falla på St Petri-kyrkan. Psykologen säger att det är helt okej.

På vägen ut vänder jag mig i dörren, säger att jaha, nu väntar man ju bara på nästa kraschlandning.

Psykologen säger att en enda sak i livet kan jag vara helt säker på: det kommer fler kraschlandningar.

Vi bestämmer att jag inte ska tänka så mycket på dem utan surfa på det här.

Det är vår och snart kommer min utsikt på Västra Sorgenfri försvinna, täckas av grönt och rosa.

”inte New York och Paris / men du är min”

midnight train

Tog nattåget – för första gången – natten till idag och nu är jag åter i Södern.

Tänkte att det skulle vara lite jobbigt och otäckt, och visst, det var det väl till en början, när jag klämde mig in den lilla sovkupén där fem främlingar redan hade lagt sig, böjde på nacken får att lyckas lägga mig på underslafen, la jackan i fotänden och ryggsäcken i något hörn och finväskan (”den här kan du ha om du ska på arbetsintervju” sa morsan när hon gav den till mig för ett par år sen, jag har haft den på varje arbetsintervju sen dess) med datorn i la jag bredvid kudden, krånglade in armarna i axelbandet så att ingen skulle kunna stjäla den från mig.

Någon av de fem männen eller kvinnorna i kupén sömnandades tungt, det och tågets vaggande krängningar fick mig att somna ganska snabbt.

Vaknade inte förrän vi var i Lund och mina kupévänner – för så kändes de efter natten trots att vi inte pratat med varandra – började krångla ut sina väskor från olika hörn. Råkade få ögonkontakt med en av dem där jag låg, kände mig naken trots att jag var fullt påklädd och täckt av en filt.

Hoppade av på Malmö C, tog superbussen till Nobel. Där låg Anna och sov, men hon vaknade och vi hann äta en långfrukost innan hon åkte till Indonesien.

”Vafan ska jag i Malmö och göra”, hann jag tänka någon kort stund igår kväll. Jag vet ju att jag mår bra av att jobba på tidningen i Stockholm.

Men nu så sitter jag här vid köksbordet, äter hummus (kikärtorna kostar alltså 4 kronor burken på Värnhem) och tittar ut genom fönstret på den skånska vintern som mest ser ut som en tidig höst.

Och lyssnar på Vit Päls. ”Vi bodde högt uppe bland måsar / det luktade trä när solen låg på” sjunger han den där killen (som vissa säger är rätt dryg) om sitt tidigare samboende på Skanörsgatan 4 (”och vi sa den låg på Möllan / men ärlig talat låg den någonstans breve”).

Och så känner jag det där som jag känner när jag är här, att life är ju alltid life, men:

Den här staden tar bort skummet på toppen av vågorna.

–––

Ikväll ska jag till Vigårda på centralstationen med Jimmie och Liza och säkerligen någon mer, jag gillar att gå dit eftersom Eriksberg på fat kostar 35 kronor och för att det är ett nytt ställe som öppnade efter sommaren och därmed inte har någon koppling till någonting.

En frizon, om man så vill.

Fast, jag ska inte bli onödigt högtravande. 35-kronorsbärsen gör mycket, det gör den.

Heimdallsvägen 27

Det andra berget

Huvudet håller på att sprängas när jag vaknar, men så är det väl ofta på söndagar. Utanför fönstret händer något ovanligt: bortom trädtopparna skiner en matt vintersol, den stryker glitter på asfaltsfrosten och ger färg åt fasaderna.

Hela hösten har varit en jakt på solen. När ingenting verkar hjälpa, när ingenting får livet att kännas lite roligare, vänder jag mig in mot kroppen. Det måste gå att lösa på kemisk eller biologisk väg, med vitaminer och hormoner och allt vad det nu är som sprutar omkring inuti en. De säger ju att det är jätteviktigt med d-vitamin, som man får av solen, så det har jag köpt mig en burk av.

Men jag har ändå fått för mig att solljuset i sig har någon effekt som inte kan fejkas, inte kan stoppas i en ”tuggtablett med fräsch citronsmak”, jag vet inte, som om det liksom finns något kosmiskt och magiskt i det där. Jag tror inte på kosmiskt och magiskt, men till slut börjar man ju famla efter något att hålla fast i. Och jag har tyvärr valt något så svårfasthållet som solen.

Just idag skiner den alltså, så jag tar på mig jackan och går ut. Björn Borgs promenad mot Badparken, där slungar sig solen mellan trädstammarna så att den liksom pulserar i takt med stegen. Jag behöver mer mer mer, och funderar på var jag kan få som allra mest sol. Går upp på Torekällberget, där kan väl inget vara i vägen. Men jo, även Berget har träd, nå, jag får i alla fall se hur solen kastar sig ner från berget och målar staden i matta färger. Vänder mig om och stirrar på den, det ska man inte göra ju, men jag får för mig att det där magiska i den absorberas snabbare via ögonen än huden.

När jag går ner mot Badparken igen har jag solen i ryggen. ”Det räcker med att få solljus på en yta så stor som handen en kvart om dagen” minns jag att en viktig person en gång sa till mig, så jag lyfter handen ur fickan och går med den i luften en stund.

Martin, han vet väl ungefär vilket slags höst och vinter jag lever i, och han känner igen sig. ”Så där är det ju”, brukar han säga och le, ”maten smakar inte”.

Nä, den gör ju inte det. Knappt ens ölen. Men likväl äter och dricker vi.

Den är som ett opålitligt lim, alkoholen, och jag själv är en hemmafixare. Applicerar en lagom mängd, stryker den försiktigt över de olika delarna av hjärtat i cirkelrörelser, och försöker få dem att sitta fast i varandra. Ibland sitter de någorlunda, som när man temporärt lagar något med häftmassa.

Ibland funkar inte limmet, hjärtbitarna blir bara halkigare och halkigare och glider skadeglatt ifrån varandra.

Testar ett till berg, Bårstaberget den här gången, där kanske solen ligger i rätt vinkel. På vägen dit tänker jag att jag snart kommer gå förbi hennes hus. När jag går förbi det tänker jag på något helt annat. Efteråt inser jag att jag gick förbi det utan att tänka på det.

Hennes begravning var fin, där i den lilla kyrkan på landet utanför Södertälje. När de sex kraftiga karlarna tog varsitt handtag och lyfte kistan, och kyrkklockorna började ringa på det där sättet som går rakt in i en, genom öronen men också genom huden, då rämnade flera universum samtidigt. Hennes dotter föll ihop där i kyrkbänken, pallade inte.

De ville ha in mig en kortis på tidningen, det är därför jag sover på morsans soffa i Södertälje och åker linje 46 in till stan om morgnarna. Lite härligt är det ju, för mellan klockan 9 och 17 är jag inget annat än en nöjesreporter, tänker inte på något annat än kändisar och att hitta rätt vinkel och snabba utgångar i början av brödet. Trivs med att tänka på de sakerna, trivs med människorna som också tänker på de sakerna.

Men nu är det alltså söndag, och då ligger jag här på soffan, lyssnar på Albin Gromer och tänker på Malmö och på att jag ska rycka upp mig efter årsskiftet och på vad jag egentligen vill jobba med, och jag tänker på dig såklart, på vad du gör en söndag som denna och på hur vi brukade äta soppa tillsammans när söndagarna var våra.

”Sådär är det ju: maten smakar inte”.

Men jag tänker också på, eller snarare inser, att det är cirkulärt, hela skiten.

Att det en vacker härlig fantastisk dag faktiskt kommer bli vår igen, att solen kommer bada i havet vid Ribban och illustrera dammet i luften på Möllevångstorget och fylla innergårdarna på Sorgenfri med grönt och rosa.

Nobelvägen 87

Klockan är 00:55, natten mot måndag, och utanför fönstret kör folk som folk kör i Malmö.

Som jävla idioter, alltså.

Om jag plockar bort biten med att deras bilar kan slita av kroppsdelar och krossa skelett och släcka liv så trivs jag lite med det. Med ljuden i alla fall. Aggressiva motorljud, bestämda men obrydda, kanske kontinentala om man så vill.

Jag har varit orolig för att flytta tillbaka till Malmö hela sommaren.

Aldrig funderat på att inte göra det, jag svär, de där fyra månaderna var de mest pausiga i mitt liv. Det hade knappt gjort någon skillnad om alla runtomkring mig stod fastfrusna, sådär som i Matrix eller vilken film det nu var, hela sommaren. Det hade kanske till och med varit en fördel, det hade åtminstone varit lättare att väja för dem på löpturen mellan Skanstull och Hornstull. Folk i Stockholm springer som jävla idioter.

Nä, jag har varit hundra på att jag ska vara här, men ändå orolig.

Jag kastade en bomb på solen. Två gånger. Såg universum regna ner omkring mig, som flingorna i ett snöklot. De yr fortfarande omkring, flisorna av universum, och det är svårt att förutse hur de kommer landa till sist.

Några flisor har i alla fall byggt mig en borg i den här lägenheten utanför huvudleden där jävla idiot-förarna målar ljudkuliss natten lång. Jag trivs här, lägenheten är sådär härligt avlång och utanför köksfönstret finns en sån där innergård som spottar Malmö i ansiktet på en och hon som bor här egentligen har under åren skapat ett mysigt hem.

Jag gick genom Sankt Pauli norra kyrkogård med Tor idag och det såg ut som ett vykort. För första gången på länge blev verkligheten snyggare när jag tog av mig solglasögonen.

Vi kommer tillbringa stora delar av våra dagar på Värnhem, och det är en plats som just börjat falla mig i smaken. Idag drack vi en söndagsöl, okej två, på ett ställe som hette Syltan. Det hade sport på låg volym på TV:n, mat som luktade gott, bardisk med stammisar uppradade, en bartender som gärna hade fått vara min pappa, och respekt för hantverket. Och! Det hette Syltan!

Den där oron jag hade över att flytta tillbaka till Malmö, den har jag fortfarande, men den är mer hanterbar här. Allt är väl lite mer hanterbart här, ”det lösår saj” och så vidare.

Det är skönt på det sättet, Malmö. Jag kan sitta här i sängen, lyssna på Nobelvägen och titta på universumsregnet med något slags lugnblandad oro.

Kringelsta’n

När jobbet frågar om jag kan tänka mig att stanna bara en månad till – september ut – så kan jag tänka mig det. Men då bestämmer jag mig för att bo i föräldrahemmet i Södertälje, för första gången sen i tonåren, i stället för att leta upp någon sjaskig soffa på Blocket.

Det blir inte alls så ångestfyllt som jag tänkt. Det blir tvärtom ganska berikande.

Det blir en månad som är en resa baklänges. Jag pendlar mellan tonåren och barndomen och det är inget jag försöker undvika, nä, istället gonar jag ner mig fullständigt i pendlandet. Går omkring i staden och minns.skogsbryn

Minns hur solen silas genom trädstammarna i de glesa skogsbrynen, sådär som den aldrig gör i städer som inte har skogsbryn. Möjligtvis rivs ner den genom lövverken, men det är inte riktigt samma sak. I det här skogsbrynet lekte vi som barn.

bron

Klaffbron går över Kanalen.

kanalen

Kanalen delar staden i väst och öst (känslan i tonåren när jag var som allra mest intresserad av amerikansk västkusthiphop, tittade på en karta och insåg att jag faktiskt bodde på ”West side”). Ett tjugotal gånger om dagen öppnar sig bron för att släppa igenom något monster till fartyg, och då stannar allt av. Människorna sitter och svär i sina bilar men ursäkten ”klaffbron öppnade sig” blir aldrig gammal.

staden solar

Varje morgon när jag ska ta tåget till Stockholm går jag över Torekällberget. När Södertälje skulle bli en modern stad på 60-talet var det väl någon som tyckte det verkade trist att bara slå det gamla Södertälje i spillror, och fick idén att helt enkelt flytta hela skiten upp på ett berg där det inte är i vägen. Nu är det ett berg med gamla hus, museum, hantverksbodar, en herrans massa djur och en väderkvarn.

kvarn

Jag minns att jag tänkte i de tidiga tonåren, att där på bänken vid kvarnen, med utsikt över staden, där borde man fa-an hångla med en tjej någon gång. Men jag kan för allt i mitt liv inte minnas om jag någonsin gjorde det sen.

dimman

Vissa morgnar omfamnar dimman staden nedanför Berget och döljer allt. Den är så kompakt att man faktiskt inte kan vara helt hundra på att allt är kvar där nere. Framåt dagen skingras dimman och visar att allt är kvar, men då har jag sedan länge släppt de tankarna.

blombacka centrums parkering

Eller, det beror väl på hur man ser på uttrycket ”allt är kvar”. Blombacka centrum var som vilket närcentrum som helst på nittiotalet och den här parkeringen brukade vara åtminstone halvfull. Morsan tog mig i handen och så gick vi hit, in på Konsum och köpte mjölk och fiskpinnar och en gång några leksaksbilar. På 00-talet öppnade Isak sin tobaksaffär, han var snäll och gav alltid kompispris, dessutom fick vi välja två smaker på slushen istället för en. När jag fyllde 19 var jag förbi och köpte några folköl, då bjöd han på raki och jag minns inte varför jag tackade nej. Konsum stängde där någonstans i samma veva, efter det sista yxrånet var det ingen som orkade längre. Strax därefter (eller innan?) satte någon Isaks butik i brand och han tröttnade också.

blombacka centrum

Djuraffären, frisören och det nya närlivset fanns kvar när jag flyttade till Skåne, men nu är de också borta. Undrar om pizzerian har öppet fortfarande. Deras al tonno var i prisvinnarklassen, men man fick ta med sig den hem, det skummade lite väl i glasen och plingade lite väl i Jack Vegas-maskinerna för att det skulle kännas härligt att sitta ner.

fiskar

De här två fiskarna, i gångtunneln vid Kattsvansen, måste ha funnits där i flera decennier. Charmiga. Visst?

ekologisk kultur

Den här fantastiska målningen, däremot, kom till i andra halvan av 00-talet. Tror det var elever på Wendela Hebbe-gymnasiet som målade den. Jag blev så stolt att det brann i hjärtat på mig, att staden inte bara tog emot utan också skröt om det. Det är jag fortfarande.

fantastico

Fantastiska Fantastico. I tonåren vill jag minnas att godiset till och med låg på 3,99 :-. Det var kanske inte det färskaste, men ändå, man kunde köpa mängder och åter mängder. Någon sa att de plockade upp godis från golvet och la tillbaka i lådorna, men undrar om det inte var så att hens föräldrar drev en konkurrerande godisaffär. Någon annan sa att de piratkopierade filmer genom att sätta upp en videokamera framför en tv, men jag vet inte hur mycket jag ger för det ryktet heller. Cigaretter däremot var helkört att köpa här, ”du är inte ens sexton” sa han och hånlog mot mig.

Det var jag visst.

ajour

Tur då att Ajour fanns, även om viss strategi krävdes för att få till det. Man stod utanför, ett par kompisar, och skramlade ihop 39 :- till ett paket röda LM. Men det behövdes också en extra enkrona. När man gick in avgjordes det: var det gubben som stod bakom disken skulle man få sina cigaretter, han skulle se på en och med snäll, övertygande röst säga ”hur gammal är du? 19? 20?” och då nöjde man sig med nitton. Var det hans sura fru däremot, då åkte man ut med huvudet före om man inte kunde styrka sin ålder med fotolegitimation. Där kom den extra enkronan in i bilden: istället för att skamset vända på klacken redan i dörren kunde man köpa ett tuggummi, sen gå ut och svära.

En dag knäckte Albin koden: om han hade sina byggarbetarbyxor på sig fick han köpa cigaretter av båda. Det var en lycklig dag.

nattklubben

550 hette den här nattklubben, precis som riktnumret. Den ser inte mycket ut för världen och det var den väl inte heller. Men de serverade Staropramen på flaska och iskalla vodkashots och det klarade vi oss långt på.

skogen bakom huset

Utanför köksfönstret på sjunde våningen är jag i höjd med trädtopparna, sitter och dricker mitt kaffe och äter lite ägg och lyssnar kanske på en skiva med Wu-Tang, precis som i tonåren.

Nästa vecka flyttar jag till Malmö.