Järnvägsjournal #1

20140615-203622-74182090.jpg

Det svischar utanför fönstret.
Grönt svisch brunt svisch grått svisch.
Och så himlen som en fondvägg ovanför.

Någon av de första dagarna på utbildningen var det någon som hånade tågbetraktelser.
Minns inte vem.
Det kan rent av vara någon jag är vän med i dag.
Oavsett.
Fuck den för att den hånade tågbetraktelser.
Tågbetraktelser har ett värde.

MDS.
Mina drömmars stad.
Den försvinner bakom.
Malmö.
Malmö.
Malmö.
Malmö är MDS oavsett vad Per Anders Fogelström säger.
Väl?
Jag respekterar det han skrev.
Att det handlade om Stockholm.
Men titeln?
Senast jag läste ”Mina drömmars stad” var huvudstaden fortfarande MDS för mig.
Det var en sommar i Lund.
Jag ville inte vara i Lund.
Jag ville definitivt inte jobba med att telefonsälja trötta barnböcker till trötta småbarnsföräldrar.
Det måste ha varit Kärleken som fick mig att stanna.
Det finns inga rationella förklaringar annars.
Det var värt det, ju.
Spillrorna som kom hem efter förnedrande jobbdagar låg bra hos henne.
Vi lagade mat och drack vin.
Det var första gången jag drack vin utan berusningssyfte.
Nu gillar jag vin.
Lite.

Somrarna efter var jag i Skåne av egen vilja.
Älskar Skåne.
MDL.
Nu försvinner det bakom tåget.
I huvudstaden, som inte är MDS längre, finns jobb.
Hm.
Som i Fogelströms bok ju.
Nästan exakt som i Fogelströms bok.
Nä.
Jag ska inte svälta och gifta mig och jobba ihjäl mig.
Men det där med att flytta för att den som ger en pengar är någon annanstans.
Det stämmer ju.

Söder.
Ska bo på Söder.
Tänk om tonårsjag visste detta.
Han skulle bli uppspelt.
Jag är mest lite bedövad.
Det kanske blir fint.
Kanske finns det ett litet frukostfik för mig.
Där kan jag äta ägg och läsa Vanity Fair.

Jag kastade en bomb på solen.
Höll andan.
Såg universum sprängas omkring mig.
Det bara sprutade stjärnstoft åt alla håll.
Det pyr fortfarande.
Undrar hur det kommer landa.
Undrar hur nya universum ser ut.
Sjukt att man ens får göra så.
Slänga en bomb på solen.
Borde vi inte ha lagar mot sånt jävla vansinne?

En sjö utanför fönstret ligger blank.
Så blank att man kan tro att ingen någonsin har rört den.
Den ser ut som ett helt stilla öga.
Ett sånt som ser in i en utan att växla mellan ögonen.
Inte höger-vänster-vänster-höger.
Bara rakt fram.
Helt stilla.

Så skönt det ska bli att massproducera text igen.
Bara trycka ut notis på webbis på artikel på intervju.
Det går ju inte att skriva om man inte gör det hela tiden.

Börringe station.
Där har inte tågen stannat på mycket länge.
Folk lever vidare ändå.
Trivs kanske till och med.
Från Skanstull går tunnelbanan, gissar jag, nästan hela tiden.
Jag kanske ska sluta vara så jävla otacksam.

Tiden är så hänsynslös.
Ständigt full fart framåt, även när det inte passar.
Nu är den vid punkten som för två månader sen var Framtiden.

Det är svårt att bygga sommarens soundtrack i en Spotifylista.
Sommaren har ju inte varit än.
Men den måste tonsättas rätt.
Hela våren har jag sparat en låt till sommaren.
Nu får den ligga i spellistan, för:
”nu får det brista eller bära / jag kör hårt / som Ali Boulala”

Om man slickar på undersidan av en rosa Ahlgrens bil så fastnar undersidan av en grön Ahlgrens bil där.
Sen kan man slicka på undersidan av en vit Ahlgrens bil och bara trycka fast den lite snyggt på sidan av den rosa-gröna hybriden.
Då får man en trefärgad klump med godis.
När den är slut känns det lite tomt.
Då är det bara att slicka-och-trycka-ihop en till.
När påsen är slut vet jag inte vad jag gör.

När Nas var 16 smög han ner i tunnelbanan.
Staden var ”sweltering hot”.
Han hade sin ”iron thing concealed”.
Tog fram den så fort han hörde ”them iron wheels screeching”.
Sånt har man aldrig behövt göra i alla fall.
Jag är förresten 24 och har aldrig bott själv.
Perspektiv och så vidare.
… det finns inget som säger att Nas någonsin har bott själv.

Killen i sätet bredvid lyckas inte hålla sig på sin kant.
Hela tiden stöter hans armbåge emot min.
Kan han sluta snart.
Killen mittemot lider av samma grej men med fötterna.
Kvinnan snett mittemot lyckas inte nå mig rent fysiskt.
Istället pratar hon i telefon det högsta hon kan.
Okej.
Jag ger mig.
Kom fram nu.
Var är Dolda Kameran?

Västra hamnen.
Löpskorna är målsökande dit oavsett årstid.
På vintern är sundet avgrundslångt och svart och skräckinjagande men på sommaren ser bron ut som en tandpetare i munnen på Europa och påminner om att The World Is Yours.

Jag måste hitta en Stockholmsk löprunda.
Den måste vara ganska lång.
Och nära Söder.
Och!
Nära vatten.

Det kommer bli en lång varm sommar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s