Kringelsta’n

När jobbet frågar om jag kan tänka mig att stanna bara en månad till – september ut – så kan jag tänka mig det. Men då bestämmer jag mig för att bo i föräldrahemmet i Södertälje, för första gången sen i tonåren, i stället för att leta upp någon sjaskig soffa på Blocket.

Det blir inte alls så ångestfyllt som jag tänkt. Det blir tvärtom ganska berikande.

Det blir en månad som är en resa baklänges. Jag pendlar mellan tonåren och barndomen och det är inget jag försöker undvika, nä, istället gonar jag ner mig fullständigt i pendlandet. Går omkring i staden och minns.skogsbryn

Minns hur solen silas genom trädstammarna i de glesa skogsbrynen, sådär som den aldrig gör i städer som inte har skogsbryn. Möjligtvis rivs ner den genom lövverken, men det är inte riktigt samma sak. I det här skogsbrynet lekte vi som barn.

bron

Klaffbron går över Kanalen.

kanalen

Kanalen delar staden i väst och öst (känslan i tonåren när jag var som allra mest intresserad av amerikansk västkusthiphop, tittade på en karta och insåg att jag faktiskt bodde på ”West side”). Ett tjugotal gånger om dagen öppnar sig bron för att släppa igenom något monster till fartyg, och då stannar allt av. Människorna sitter och svär i sina bilar men ursäkten ”klaffbron öppnade sig” blir aldrig gammal.

staden solar

Varje morgon när jag ska ta tåget till Stockholm går jag över Torekällberget. När Södertälje skulle bli en modern stad på 60-talet var det väl någon som tyckte det verkade trist att bara slå det gamla Södertälje i spillror, och fick idén att helt enkelt flytta hela skiten upp på ett berg där det inte är i vägen. Nu är det ett berg med gamla hus, museum, hantverksbodar, en herrans massa djur och en väderkvarn.

kvarn

Jag minns att jag tänkte i de tidiga tonåren, att där på bänken vid kvarnen, med utsikt över staden, där borde man fa-an hångla med en tjej någon gång. Men jag kan för allt i mitt liv inte minnas om jag någonsin gjorde det sen.

dimman

Vissa morgnar omfamnar dimman staden nedanför Berget och döljer allt. Den är så kompakt att man faktiskt inte kan vara helt hundra på att allt är kvar där nere. Framåt dagen skingras dimman och visar att allt är kvar, men då har jag sedan länge släppt de tankarna.

blombacka centrums parkering

Eller, det beror väl på hur man ser på uttrycket ”allt är kvar”. Blombacka centrum var som vilket närcentrum som helst på nittiotalet och den här parkeringen brukade vara åtminstone halvfull. Morsan tog mig i handen och så gick vi hit, in på Konsum och köpte mjölk och fiskpinnar och en gång några leksaksbilar. På 00-talet öppnade Isak sin tobaksaffär, han var snäll och gav alltid kompispris, dessutom fick vi välja två smaker på slushen istället för en. När jag fyllde 19 var jag förbi och köpte några folköl, då bjöd han på raki och jag minns inte varför jag tackade nej. Konsum stängde där någonstans i samma veva, efter det sista yxrånet var det ingen som orkade längre. Strax därefter (eller innan?) satte någon Isaks butik i brand och han tröttnade också.

blombacka centrum

Djuraffären, frisören och det nya närlivset fanns kvar när jag flyttade till Skåne, men nu är de också borta. Undrar om pizzerian har öppet fortfarande. Deras al tonno var i prisvinnarklassen, men man fick ta med sig den hem, det skummade lite väl i glasen och plingade lite väl i Jack Vegas-maskinerna för att det skulle kännas härligt att sitta ner.

fiskar

De här två fiskarna, i gångtunneln vid Kattsvansen, måste ha funnits där i flera decennier. Charmiga. Visst?

ekologisk kultur

Den här fantastiska målningen, däremot, kom till i andra halvan av 00-talet. Tror det var elever på Wendela Hebbe-gymnasiet som målade den. Jag blev så stolt att det brann i hjärtat på mig, att staden inte bara tog emot utan också skröt om det. Det är jag fortfarande.

fantastico

Fantastiska Fantastico. I tonåren vill jag minnas att godiset till och med låg på 3,99 :-. Det var kanske inte det färskaste, men ändå, man kunde köpa mängder och åter mängder. Någon sa att de plockade upp godis från golvet och la tillbaka i lådorna, men undrar om det inte var så att hens föräldrar drev en konkurrerande godisaffär. Någon annan sa att de piratkopierade filmer genom att sätta upp en videokamera framför en tv, men jag vet inte hur mycket jag ger för det ryktet heller. Cigaretter däremot var helkört att köpa här, ”du är inte ens sexton” sa han och hånlog mot mig.

Det var jag visst.

ajour

Tur då att Ajour fanns, även om viss strategi krävdes för att få till det. Man stod utanför, ett par kompisar, och skramlade ihop 39 :- till ett paket röda LM. Men det behövdes också en extra enkrona. När man gick in avgjordes det: var det gubben som stod bakom disken skulle man få sina cigaretter, han skulle se på en och med snäll, övertygande röst säga ”hur gammal är du? 19? 20?” och då nöjde man sig med nitton. Var det hans sura fru däremot, då åkte man ut med huvudet före om man inte kunde styrka sin ålder med fotolegitimation. Där kom den extra enkronan in i bilden: istället för att skamset vända på klacken redan i dörren kunde man köpa ett tuggummi, sen gå ut och svära.

En dag knäckte Albin koden: om han hade sina byggarbetarbyxor på sig fick han köpa cigaretter av båda. Det var en lycklig dag.

nattklubben

550 hette den här nattklubben, precis som riktnumret. Den ser inte mycket ut för världen och det var den väl inte heller. Men de serverade Staropramen på flaska och iskalla vodkashots och det klarade vi oss långt på.

skogen bakom huset

Utanför köksfönstret på sjunde våningen är jag i höjd med trädtopparna, sitter och dricker mitt kaffe och äter lite ägg och lyssnar kanske på en skiva med Wu-Tang, precis som i tonåren.

Nästa vecka flyttar jag till Malmö.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s