Nobelvägen 87

Klockan är 00:55, natten mot måndag, och utanför fönstret kör folk som folk kör i Malmö.

Som jävla idioter, alltså.

Om jag plockar bort biten med att deras bilar kan slita av kroppsdelar och krossa skelett och släcka liv så trivs jag lite med det. Med ljuden i alla fall. Aggressiva motorljud, bestämda men obrydda, kanske kontinentala om man så vill.

Jag har varit orolig för att flytta tillbaka till Malmö hela sommaren.

Aldrig funderat på att inte göra det, jag svär, de där fyra månaderna var de mest pausiga i mitt liv. Det hade knappt gjort någon skillnad om alla runtomkring mig stod fastfrusna, sådär som i Matrix eller vilken film det nu var, hela sommaren. Det hade kanske till och med varit en fördel, det hade åtminstone varit lättare att väja för dem på löpturen mellan Skanstull och Hornstull. Folk i Stockholm springer som jävla idioter.

Nä, jag har varit hundra på att jag ska vara här, men ändå orolig.

Jag kastade en bomb på solen. Två gånger. Såg universum regna ner omkring mig, som flingorna i ett snöklot. De yr fortfarande omkring, flisorna av universum, och det är svårt att förutse hur de kommer landa till sist.

Några flisor har i alla fall byggt mig en borg i den här lägenheten utanför huvudleden där jävla idiot-förarna målar ljudkuliss natten lång. Jag trivs här, lägenheten är sådär härligt avlång och utanför köksfönstret finns en sån där innergård som spottar Malmö i ansiktet på en och hon som bor här egentligen har under åren skapat ett mysigt hem.

Jag gick genom Sankt Pauli norra kyrkogård med Tor idag och det såg ut som ett vykort. För första gången på länge blev verkligheten snyggare när jag tog av mig solglasögonen.

Vi kommer tillbringa stora delar av våra dagar på Värnhem, och det är en plats som just börjat falla mig i smaken. Idag drack vi en söndagsöl, okej två, på ett ställe som hette Syltan. Det hade sport på låg volym på TV:n, mat som luktade gott, bardisk med stammisar uppradade, en bartender som gärna hade fått vara min pappa, och respekt för hantverket. Och! Det hette Syltan!

Den där oron jag hade över att flytta tillbaka till Malmö, den har jag fortfarande, men den är mer hanterbar här. Allt är väl lite mer hanterbart här, ”det lösår saj” och så vidare.

Det är skönt på det sättet, Malmö. Jag kan sitta här i sängen, lyssna på Nobelvägen och titta på universumsregnet med något slags lugnblandad oro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s