Heimdallsvägen 27

Det andra berget

Huvudet håller på att sprängas när jag vaknar, men så är det väl ofta på söndagar. Utanför fönstret händer något ovanligt: bortom trädtopparna skiner en matt vintersol, den stryker glitter på asfaltsfrosten och ger färg åt fasaderna.

Hela hösten har varit en jakt på solen. När ingenting verkar hjälpa, när ingenting får livet att kännas lite roligare, vänder jag mig in mot kroppen. Det måste gå att lösa på kemisk eller biologisk väg, med vitaminer och hormoner och allt vad det nu är som sprutar omkring inuti en. De säger ju att det är jätteviktigt med d-vitamin, som man får av solen, så det har jag köpt mig en burk av.

Men jag har ändå fått för mig att solljuset i sig har någon effekt som inte kan fejkas, inte kan stoppas i en ”tuggtablett med fräsch citronsmak”, jag vet inte, som om det liksom finns något kosmiskt och magiskt i det där. Jag tror inte på kosmiskt och magiskt, men till slut börjar man ju famla efter något att hålla fast i. Och jag har tyvärr valt något så svårfasthållet som solen.

Just idag skiner den alltså, så jag tar på mig jackan och går ut. Björn Borgs promenad mot Badparken, där slungar sig solen mellan trädstammarna så att den liksom pulserar i takt med stegen. Jag behöver mer mer mer, och funderar på var jag kan få som allra mest sol. Går upp på Torekällberget, där kan väl inget vara i vägen. Men jo, även Berget har träd, nå, jag får i alla fall se hur solen kastar sig ner från berget och målar staden i matta färger. Vänder mig om och stirrar på den, det ska man inte göra ju, men jag får för mig att det där magiska i den absorberas snabbare via ögonen än huden.

När jag går ner mot Badparken igen har jag solen i ryggen. ”Det räcker med att få solljus på en yta så stor som handen en kvart om dagen” minns jag att en viktig person en gång sa till mig, så jag lyfter handen ur fickan och går med den i luften en stund.

Martin, han vet väl ungefär vilket slags höst och vinter jag lever i, och han känner igen sig. ”Så där är det ju”, brukar han säga och le, ”maten smakar inte”.

Nä, den gör ju inte det. Knappt ens ölen. Men likväl äter och dricker vi.

Den är som ett opålitligt lim, alkoholen, och jag själv är en hemmafixare. Applicerar en lagom mängd, stryker den försiktigt över de olika delarna av hjärtat i cirkelrörelser, och försöker få dem att sitta fast i varandra. Ibland sitter de någorlunda, som när man temporärt lagar något med häftmassa.

Ibland funkar inte limmet, hjärtbitarna blir bara halkigare och halkigare och glider skadeglatt ifrån varandra.

Testar ett till berg, Bårstaberget den här gången, där kanske solen ligger i rätt vinkel. På vägen dit tänker jag att jag snart kommer gå förbi hennes hus. När jag går förbi det tänker jag på något helt annat. Efteråt inser jag att jag gick förbi det utan att tänka på det.

Hennes begravning var fin, där i den lilla kyrkan på landet utanför Södertälje. När de sex kraftiga karlarna tog varsitt handtag och lyfte kistan, och kyrkklockorna började ringa på det där sättet som går rakt in i en, genom öronen men också genom huden, då rämnade flera universum samtidigt. Hennes dotter föll ihop där i kyrkbänken, pallade inte.

De ville ha in mig en kortis på tidningen, det är därför jag sover på morsans soffa i Södertälje och åker linje 46 in till stan om morgnarna. Lite härligt är det ju, för mellan klockan 9 och 17 är jag inget annat än en nöjesreporter, tänker inte på något annat än kändisar och att hitta rätt vinkel och snabba utgångar i början av brödet. Trivs med att tänka på de sakerna, trivs med människorna som också tänker på de sakerna.

Men nu är det alltså söndag, och då ligger jag här på soffan, lyssnar på Albin Gromer och tänker på Malmö och på att jag ska rycka upp mig efter årsskiftet och på vad jag egentligen vill jobba med, och jag tänker på dig såklart, på vad du gör en söndag som denna och på hur vi brukade äta soppa tillsammans när söndagarna var våra.

”Sådär är det ju: maten smakar inte”.

Men jag tänker också på, eller snarare inser, att det är cirkulärt, hela skiten.

Att det en vacker härlig fantastisk dag faktiskt kommer bli vår igen, att solen kommer bada i havet vid Ribban och illustrera dammet i luften på Möllevångstorget och fylla innergårdarna på Sorgenfri med grönt och rosa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s