Onsdag mitt i livet

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg häromveckan, ”Syrénneuros” var titeln, ett nytt favoritord för övrigt, men ja, det blev så geggigt, hela inlägget.

För att ge det ett försök till sammanfattning: syrénneurosen är det som pågår nu, det sista vårtecknet, syrénerna som blommar och blir sådär vulgärt lila, och hur otäckt det är för att förändringar i sig är otäcka. Man blir överrumplad, det är som att befinna sig i orgasmens öga: det där tid- och rumlösa tillståndet när man inte kan tänka eller känna någonting förutom hur allt pulserar, när man är så mycket människa man kan vara men så lite person som det bara går.

Jag tror i alla fall att jag tog mig igenom syrénneurosen och kom ut i helt okej form på andra sidan.

Inatt vaknade jag av att jag hade en liten dreggelström längs ena kinden och att det var en våldsam, otäck scen på Netflix. Det är ett trist sätt att vakna på, ju, både besvikelse över att man somnat ifrån serien, nyvaken rädsla och den här korkade känslan man får av att dreggla.

Idag vaknade jag av att jag försovit mig, så jag kör dag två med hemmajobb, sitter i soffan eller vid matbordet och tittar på syrenerna som vajar där ute.

Har ingen frukost hemma, men en persika och en kopp kaffe och en snus ska nog göra jobbet.

I fredags körde Sydsvenskan mitt reportage om rapparen Saint. Så stressad jag blev när jag vaknade och såg ett foto på Twitter, att det låg på både A-delens och C-delens förstasida. Men det verkar inte ha blivit någon storm åt varken det ena eller andra hållet; många jag känner och ett par jag inte känner har sagt att de tyckte om det och det är bra så.

Den person jag har kommit att tycka om och umgås mycket med är inte med mig den här veckan. Hon har åkt till Frankrike, till filmfestivalen i Cannes närmare bestämt, går på galapremiärer med Amy Poehler och Paris Hilton, skickar palmselfies, lägger upp svartvita instagrambilder på bistrobarer som får mig att knyta näven i fickan av resavund och börja planera en Berlin-tripp med en nära vän.

Sen smsar hon och säger att hon savner meg och jag vågar känna att jag saknar henne också. På kvällen ringer hon och berättar att hon har druckit en flaska vitt vin och att det är varmt ute och att hon savner meg.

Sprang genom Malmö igår, har äntligen hittat en löprunda med utgångspunkt från Västra Sorgenfri. De vackra St Pauli-kyrkogårdarna, vidare längs kanalen som binder Värnhem med Centrum, över kyrkogården vid Gustav Adolfs torg, genom Slottsparken och så en sväng i utkanten av Pildammsparken (genom Galatheas hage promenerar jag eftersom det enligt skylten är ”en vacker plats för lugn, ro och eftertanke”.

Började se ”The Blacklist” på Netflix igår och har – tydligen – redan sett sju avsnitt. Det sprakar, tycker jag. Enkelt att förstå och cliffhangerspännande.

I sommar ska jag vara på Aftonbladet en månad och det känns så perfekt lagom. Lyxigt, nästan, att få skriva snabba nöjesnyheter som jag tycker är så roligt, men ändå kunna ha större delen av sommaren i Malmö som just nu är så vackert att man vill skriva dikter om det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s