Category: Blogg

”inte New York och Paris / men du är min”

midnight train

Tog nattåget – för första gången – natten till idag och nu är jag åter i Södern.

Tänkte att det skulle vara lite jobbigt och otäckt, och visst, det var det väl till en början, när jag klämde mig in den lilla sovkupén där fem främlingar redan hade lagt sig, böjde på nacken får att lyckas lägga mig på underslafen, la jackan i fotänden och ryggsäcken i något hörn och finväskan (”den här kan du ha om du ska på arbetsintervju” sa morsan när hon gav den till mig för ett par år sen, jag har haft den på varje arbetsintervju sen dess) med datorn i la jag bredvid kudden, krånglade in armarna i axelbandet så att ingen skulle kunna stjäla den från mig.

Någon av de fem männen eller kvinnorna i kupén sömnandades tungt, det och tågets vaggande krängningar fick mig att somna ganska snabbt.

Vaknade inte förrän vi var i Lund och mina kupévänner – för så kändes de efter natten trots att vi inte pratat med varandra – började krångla ut sina väskor från olika hörn. Råkade få ögonkontakt med en av dem där jag låg, kände mig naken trots att jag var fullt påklädd och täckt av en filt.

Hoppade av på Malmö C, tog superbussen till Nobel. Där låg Anna och sov, men hon vaknade och vi hann äta en långfrukost innan hon åkte till Indonesien.

”Vafan ska jag i Malmö och göra”, hann jag tänka någon kort stund igår kväll. Jag vet ju att jag mår bra av att jobba på tidningen i Stockholm.

Men nu så sitter jag här vid köksbordet, äter hummus (kikärtorna kostar alltså 4 kronor burken på Värnhem) och tittar ut genom fönstret på den skånska vintern som mest ser ut som en tidig höst.

Och lyssnar på Vit Päls. ”Vi bodde högt uppe bland måsar / det luktade trä när solen låg på” sjunger han den där killen (som vissa säger är rätt dryg) om sitt tidigare samboende på Skanörsgatan 4 (”och vi sa den låg på Möllan / men ärlig talat låg den någonstans breve”).

Och så känner jag det där som jag känner när jag är här, att life är ju alltid life, men:

Den här staden tar bort skummet på toppen av vågorna.

–––

Ikväll ska jag till Vigårda på centralstationen med Jimmie och Liza och säkerligen någon mer, jag gillar att gå dit eftersom Eriksberg på fat kostar 35 kronor och för att det är ett nytt ställe som öppnade efter sommaren och därmed inte har någon koppling till någonting.

En frizon, om man så vill.

Fast, jag ska inte bli onödigt högtravande. 35-kronorsbärsen gör mycket, det gör den.

Heimdallsvägen 27

Det andra berget

Huvudet håller på att sprängas när jag vaknar, men så är det väl ofta på söndagar. Utanför fönstret händer något ovanligt: bortom trädtopparna skiner en matt vintersol, den stryker glitter på asfaltsfrosten och ger färg åt fasaderna.

Hela hösten har varit en jakt på solen. När ingenting verkar hjälpa, när ingenting får livet att kännas lite roligare, vänder jag mig in mot kroppen. Det måste gå att lösa på kemisk eller biologisk väg, med vitaminer och hormoner och allt vad det nu är som sprutar omkring inuti en. De säger ju att det är jätteviktigt med d-vitamin, som man får av solen, så det har jag köpt mig en burk av.

Men jag har ändå fått för mig att solljuset i sig har någon effekt som inte kan fejkas, inte kan stoppas i en ”tuggtablett med fräsch citronsmak”, jag vet inte, som om det liksom finns något kosmiskt och magiskt i det där. Jag tror inte på kosmiskt och magiskt, men till slut börjar man ju famla efter något att hålla fast i. Och jag har tyvärr valt något så svårfasthållet som solen.

Just idag skiner den alltså, så jag tar på mig jackan och går ut. Björn Borgs promenad mot Badparken, där slungar sig solen mellan trädstammarna så att den liksom pulserar i takt med stegen. Jag behöver mer mer mer, och funderar på var jag kan få som allra mest sol. Går upp på Torekällberget, där kan väl inget vara i vägen. Men jo, även Berget har träd, nå, jag får i alla fall se hur solen kastar sig ner från berget och målar staden i matta färger. Vänder mig om och stirrar på den, det ska man inte göra ju, men jag får för mig att det där magiska i den absorberas snabbare via ögonen än huden.

När jag går ner mot Badparken igen har jag solen i ryggen. ”Det räcker med att få solljus på en yta så stor som handen en kvart om dagen” minns jag att en viktig person en gång sa till mig, så jag lyfter handen ur fickan och går med den i luften en stund.

Martin, han vet väl ungefär vilket slags höst och vinter jag lever i, och han känner igen sig. ”Så där är det ju”, brukar han säga och le, ”maten smakar inte”.

Nä, den gör ju inte det. Knappt ens ölen. Men likväl äter och dricker vi.

Den är som ett opålitligt lim, alkoholen, och jag själv är en hemmafixare. Applicerar en lagom mängd, stryker den försiktigt över de olika delarna av hjärtat i cirkelrörelser, och försöker få dem att sitta fast i varandra. Ibland sitter de någorlunda, som när man temporärt lagar något med häftmassa.

Ibland funkar inte limmet, hjärtbitarna blir bara halkigare och halkigare och glider skadeglatt ifrån varandra.

Testar ett till berg, Bårstaberget den här gången, där kanske solen ligger i rätt vinkel. På vägen dit tänker jag att jag snart kommer gå förbi hennes hus. När jag går förbi det tänker jag på något helt annat. Efteråt inser jag att jag gick förbi det utan att tänka på det.

Hennes begravning var fin, där i den lilla kyrkan på landet utanför Södertälje. När de sex kraftiga karlarna tog varsitt handtag och lyfte kistan, och kyrkklockorna började ringa på det där sättet som går rakt in i en, genom öronen men också genom huden, då rämnade flera universum samtidigt. Hennes dotter föll ihop där i kyrkbänken, pallade inte.

De ville ha in mig en kortis på tidningen, det är därför jag sover på morsans soffa i Södertälje och åker linje 46 in till stan om morgnarna. Lite härligt är det ju, för mellan klockan 9 och 17 är jag inget annat än en nöjesreporter, tänker inte på något annat än kändisar och att hitta rätt vinkel och snabba utgångar i början av brödet. Trivs med att tänka på de sakerna, trivs med människorna som också tänker på de sakerna.

Men nu är det alltså söndag, och då ligger jag här på soffan, lyssnar på Albin Gromer och tänker på Malmö och på att jag ska rycka upp mig efter årsskiftet och på vad jag egentligen vill jobba med, och jag tänker på dig såklart, på vad du gör en söndag som denna och på hur vi brukade äta soppa tillsammans när söndagarna var våra.

”Sådär är det ju: maten smakar inte”.

Men jag tänker också på, eller snarare inser, att det är cirkulärt, hela skiten.

Att det en vacker härlig fantastisk dag faktiskt kommer bli vår igen, att solen kommer bada i havet vid Ribban och illustrera dammet i luften på Möllevångstorget och fylla innergårdarna på Sorgenfri med grönt och rosa.

Det regnade och sen solade det

20140507-232859.jpg

Det regnade hela dagen i Svedala idag.

Idag. Mitt jobbigaste ord just nu. Jag har stavat ”idag” hela livet. På Aftonbladet stavar man ”i dag”. ”Idag” får ett rött streck under sig och så dyker en text upp: ”Vi skriver i dag”.

Jag är heeelt okej med det. Men det ser skitskumt ut i sms. Ser det konstigare ut ju mindre skärmen är?

I dag.
Idag.

Ska läsa det här både på desktop och i telly. Tur att ”designen” är RESPONSIV.

Funderar på att skriva ”i dag” i alla professionella sammanhang och ”idag” i alla privata.

Det regnade förresten i mig också idag (privat sammanhang), men det ska det ju göra ibland.

Malmö var lite soligt och sen regnade det och sen solade det och sen regnade det, jag blev kluven inför min glass och då blev den en symbol för allt.

Bestämde att jag förtjänade att inte laga mat, så vi gick till det lilla fräscha vietnamesstället vid Triangeln, det med ljus inredning och ingen alkoholservering och snåla öppettider och Nöjesguiden i tidskriftshyllan bredvid Elle.

När vi kom ut sprack himlen i två och solen visade att det minsann fan-i-helvete var slutkissat för den här gången och studsade på den regngråtna asfalten. Jag kände mig genast så levande att jag gastade ut hur härligt vädret var, då såg hon lite besvärad ut men också lite glad och så gick vi hem. På vägen stannade ett sånt där ”weirdo” oss och önskade trevlig kväll, jag trodde att han skulle fråga efter vägen så jag lutade mig in och mötte hans stirrande blick lite väl nära.

Jag undrar vad jag gjorde på exakt den här dagen för ett år sen. Det finns inga svar på Facebook, inget på Twitter, inget på Instagram. Inte ens i Anteckningar. I Anteckningar finns igår och imorgon. Igår skulle jag köpa yoghurt och ingredienser till frittata. Imorgon skulle jag till sal ”MA8, MA10 A-Jq” på Lunds universitet. Där skulle jag skriva ett intagningsprov till en journalistutbildning jag inte ville gå och drabbas av ångest när jag vände på pappret.

Men idag är helt försvunnen i rymden.

”Det är egentligen det enda jag vill göra”, säger Jimmie och duttar inlagd jalapeno på sin texmexkyckling. ”Köra och skriva och gråta i Amerikas öken”.

Sen spelar han Prince:s nya låt för andra gången ikväll och då hör jag också att den är stark. Det är dessutom roligt att låttiteln är skriven i versaler.

”Han är så jävla sjuk i huvudet” säger Jimmie glatt.