Category: Uncategorized

Onsdag mitt i livet

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg häromveckan, ”Syrénneuros” var titeln, ett nytt favoritord för övrigt, men ja, det blev så geggigt, hela inlägget.

För att ge det ett försök till sammanfattning: syrénneurosen är det som pågår nu, det sista vårtecknet, syrénerna som blommar och blir sådär vulgärt lila, och hur otäckt det är för att förändringar i sig är otäcka. Man blir överrumplad, det är som att befinna sig i orgasmens öga: det där tid- och rumlösa tillståndet när man inte kan tänka eller känna någonting förutom hur allt pulserar, när man är så mycket människa man kan vara men så lite person som det bara går.

Jag tror i alla fall att jag tog mig igenom syrénneurosen och kom ut i helt okej form på andra sidan.

Inatt vaknade jag av att jag hade en liten dreggelström längs ena kinden och att det var en våldsam, otäck scen på Netflix. Det är ett trist sätt att vakna på, ju, både besvikelse över att man somnat ifrån serien, nyvaken rädsla och den här korkade känslan man får av att dreggla.

Idag vaknade jag av att jag försovit mig, så jag kör dag två med hemmajobb, sitter i soffan eller vid matbordet och tittar på syrenerna som vajar där ute.

Har ingen frukost hemma, men en persika och en kopp kaffe och en snus ska nog göra jobbet.

I fredags körde Sydsvenskan mitt reportage om rapparen Saint. Så stressad jag blev när jag vaknade och såg ett foto på Twitter, att det låg på både A-delens och C-delens förstasida. Men det verkar inte ha blivit någon storm åt varken det ena eller andra hållet; många jag känner och ett par jag inte känner har sagt att de tyckte om det och det är bra så.

Den person jag har kommit att tycka om och umgås mycket med är inte med mig den här veckan. Hon har åkt till Frankrike, till filmfestivalen i Cannes närmare bestämt, går på galapremiärer med Amy Poehler och Paris Hilton, skickar palmselfies, lägger upp svartvita instagrambilder på bistrobarer som får mig att knyta näven i fickan av resavund och börja planera en Berlin-tripp med en nära vän.

Sen smsar hon och säger att hon savner meg och jag vågar känna att jag saknar henne också. På kvällen ringer hon och berättar att hon har druckit en flaska vitt vin och att det är varmt ute och att hon savner meg.

Sprang genom Malmö igår, har äntligen hittat en löprunda med utgångspunkt från Västra Sorgenfri. De vackra St Pauli-kyrkogårdarna, vidare längs kanalen som binder Värnhem med Centrum, över kyrkogården vid Gustav Adolfs torg, genom Slottsparken och så en sväng i utkanten av Pildammsparken (genom Galatheas hage promenerar jag eftersom det enligt skylten är ”en vacker plats för lugn, ro och eftertanke”.

Började se ”The Blacklist” på Netflix igår och har – tydligen – redan sett sju avsnitt. Det sprakar, tycker jag. Enkelt att förstå och cliffhangerspännande.

I sommar ska jag vara på Aftonbladet en månad och det känns så perfekt lagom. Lyxigt, nästan, att få skriva snabba nöjesnyheter som jag tycker är så roligt, men ändå kunna ha större delen av sommaren i Malmö som just nu är så vackert att man vill skriva dikter om det.

Annonser

Grönt och rosa

gront och rosa

Sen sist har jag:

  • Skrivit en rad matiga (och PLUS-låsta) jobb för Aftonbladet, bland annat ”Svenska barnstjärnor: så gick det sedan” i två delar (90-talsfödda och 80-talsfödda) och ”Vansinnesdåden som inspirerade skräckfilmerna” (jag ser inte själv på skräckfilmer så det var lite otäckt).
  • Jobbat på ett maffigt reportage till Sydsvenskan. Ska hämta in en sista scen inatt, lämna text efter helgen och så går det nog i tidningen i mitten av maj.
  • Tidskriftsdebuterat i Driva Eget (nr 3 / 2015) med en artikel om Edward Blom och hur mycket han jobbar gratis i sitt kändisskap. Finns icke på nätet.
  • Skrivit en novell! Den heter ”champagnekyssar” (med gemen begynnelsebokstav pga fint) men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om den, så jag vågar inte publicera den.
  • Sökt en skrivarutbildning, lite sådär, ptja, på skoj.
  • Ätit en del pizzor och druckit ännu fler öl, men inte hållit igång löpträningen, vilket börjar kännas lite.
  • … trots detta ändå mått bra.

Och framför allt, min utsikt på Västra Sorgenfri (som jag med högtravande röst kallar ”West Sorrowfree”) har sedan sist:

  • Börjat försvinna, täckas av grönt och rosa.

Okej, hej!

Eslövsgatan 5

Eslövsgatan 5

Den 14 december var allt mörkt, men det måste ha funnits en strimma av ljus någonstans, eftersom jag skrev i bloggen att ”[…] det en vacker härlig fantastisk dag faktiskt kommer bli vår igen, att solen kommer bada i havet vid Ribban och illustrera dammet i luften på Möllevångstorget och fylla innergårdarna på Sorgenfri med grönt och rosa.”

Nu är det på god väg att bli sant. Förra helgen var solen visserligen inte alls på badhumör när vi gick till havet, himlen var grå som en betongvägg, men vi drack en öl direkt ur burken och stirrade på Öresundsbron och var minsann lite vårljumna i sinnet ändå.

Det dammar inte heller på Möllevångstorget, inte riktigt än, men krögarna har åtminstone plockat fram uteserveringarna.

Den 14 december hade jag ingen aning om det, men nu föll det sig som så att jag faktiskt bor på Västra Sorgenfri och alltså varje dag får empiriska bevis för att innergårdarna inte är fyllda med grönt och rosa ännu.

Men: det är vår.

Jag byter om till vårjackan fast det är lite för kallt, går ner på stan och köper vita kläder för presentkorten jag fick i födelsedagspresent. Köper solglasögon som är lite för coola för mig, lämnar in byxor till skräddaren, allt blir nytt, det är en ny vår och jag har blivit mitt gamla jag.

Jag är egentligen alldeles för soltörstig för att bo i Sverige, men jag bor i alla fall i Söder’n och maximerar vår- och sommardagarna. Nu är det vår och nu orkar jag finnas igen.

Fast.

Våren är en alldeles för enkel förklaring.

Bidragande är såklart att livet blir mer som det borde vara.

Att jag överlever på det som för ett år sen var en hobby, att jag bor här på Västra Sorgenfri i ett andrahandshem jag tänker på som ett fort eller ett palats, att de är så härliga, de som kommit att bli mina vänner i Malmö.

Att hjärtat läkte ihop och att all död som skedde under hösten och vintern går att förstå och acceptera nu.

Jag skrotar omkring här hemma, har sänkt kraven på mig själv, mitt största mål i livet är att hålla köksbänken ren så att det blir en njutning på morgonen när jag ställer mig vid den och snittar avokado och skär tomat.

Artiklarna jag skriver ger mig ångest medan dokumenten flera dagar i sträck ligger öppna på datorn, men när jag skickar dem till nyhetschefer och redaktörer bubblar det i bröstet av frihet.

Frihet.

Jag gör som jag vill.

Idag vill jag gå till havet, och då ska jag också göra det.

Nya karaktärer introduceras i den nya säsongen, jag vill bryta den fjärde väggen och förklara, vill samtidigt inte förstöra magi och undertext.

Hon säger att jag har en spegelreflex. Min hand imiterar hennes hands rörelsemönster. Jag säger att det är ett vackert ord, reflexivt i sig självt med dubbla E:n i båda leden. Hon säger att det nog inte heter så, att det säkert finns en riktig psykologisk term för det. Jag säger att det också är vackert för att båda orden i sammansättningen är lika långa. Hon protesterar, reflex stavas med ks på norska.

Spegelrefleks.

Jag säger att det är vackrare med x.

”Jag kunde nämna allt som fanns i kylen / och undra om inte livet borde vara mer”. Nu bor jag, bokstavligt talat, ett stenkast från låttiteln. Älskar att kvarteren här heter som skånska orter, älskar Skåne.

Vet inte om livet är mer, men åtminstone annat. Jag har fönster i solläge nästan hela dagen nu.

Hon säger att det är ”kjempehyggeligt” när vi till slut vågar lämna trygga palats och safe zones och mötas i verkligheten. Vi delar en flaska rödvin, blir fulla.

Det är vår.

När jag går till psykologen blir det lite konstigt, jag är munter när jag sitter där och tittar ut genom fönstret, låter blicken falla på St Petri-kyrkan. Psykologen säger att det är helt okej.

På vägen ut vänder jag mig i dörren, säger att jaha, nu väntar man ju bara på nästa kraschlandning.

Psykologen säger att en enda sak i livet kan jag vara helt säker på: det kommer fler kraschlandningar.

Vi bestämmer att jag inte ska tänka så mycket på dem utan surfa på det här.

Det är vår och snart kommer min utsikt på Västra Sorgenfri försvinna, täckas av grönt och rosa.

Nobelvägen 87

Klockan är 00:55, natten mot måndag, och utanför fönstret kör folk som folk kör i Malmö.

Som jävla idioter, alltså.

Om jag plockar bort biten med att deras bilar kan slita av kroppsdelar och krossa skelett och släcka liv så trivs jag lite med det. Med ljuden i alla fall. Aggressiva motorljud, bestämda men obrydda, kanske kontinentala om man så vill.

Jag har varit orolig för att flytta tillbaka till Malmö hela sommaren.

Aldrig funderat på att inte göra det, jag svär, de där fyra månaderna var de mest pausiga i mitt liv. Det hade knappt gjort någon skillnad om alla runtomkring mig stod fastfrusna, sådär som i Matrix eller vilken film det nu var, hela sommaren. Det hade kanske till och med varit en fördel, det hade åtminstone varit lättare att väja för dem på löpturen mellan Skanstull och Hornstull. Folk i Stockholm springer som jävla idioter.

Nä, jag har varit hundra på att jag ska vara här, men ändå orolig.

Jag kastade en bomb på solen. Två gånger. Såg universum regna ner omkring mig, som flingorna i ett snöklot. De yr fortfarande omkring, flisorna av universum, och det är svårt att förutse hur de kommer landa till sist.

Några flisor har i alla fall byggt mig en borg i den här lägenheten utanför huvudleden där jävla idiot-förarna målar ljudkuliss natten lång. Jag trivs här, lägenheten är sådär härligt avlång och utanför köksfönstret finns en sån där innergård som spottar Malmö i ansiktet på en och hon som bor här egentligen har under åren skapat ett mysigt hem.

Jag gick genom Sankt Pauli norra kyrkogård med Tor idag och det såg ut som ett vykort. För första gången på länge blev verkligheten snyggare när jag tog av mig solglasögonen.

Vi kommer tillbringa stora delar av våra dagar på Värnhem, och det är en plats som just börjat falla mig i smaken. Idag drack vi en söndagsöl, okej två, på ett ställe som hette Syltan. Det hade sport på låg volym på TV:n, mat som luktade gott, bardisk med stammisar uppradade, en bartender som gärna hade fått vara min pappa, och respekt för hantverket. Och! Det hette Syltan!

Den där oron jag hade över att flytta tillbaka till Malmö, den har jag fortfarande, men den är mer hanterbar här. Allt är väl lite mer hanterbart här, ”det lösår saj” och så vidare.

Det är skönt på det sättet, Malmö. Jag kan sitta här i sängen, lyssna på Nobelvägen och titta på universumsregnet med något slags lugnblandad oro.

Kringelsta’n

När jobbet frågar om jag kan tänka mig att stanna bara en månad till – september ut – så kan jag tänka mig det. Men då bestämmer jag mig för att bo i föräldrahemmet i Södertälje, för första gången sen i tonåren, i stället för att leta upp någon sjaskig soffa på Blocket.

Det blir inte alls så ångestfyllt som jag tänkt. Det blir tvärtom ganska berikande.

Det blir en månad som är en resa baklänges. Jag pendlar mellan tonåren och barndomen och det är inget jag försöker undvika, nä, istället gonar jag ner mig fullständigt i pendlandet. Går omkring i staden och minns.skogsbryn

Minns hur solen silas genom trädstammarna i de glesa skogsbrynen, sådär som den aldrig gör i städer som inte har skogsbryn. Möjligtvis rivs ner den genom lövverken, men det är inte riktigt samma sak. I det här skogsbrynet lekte vi som barn.

bron

Klaffbron går över Kanalen.

kanalen

Kanalen delar staden i väst och öst (känslan i tonåren när jag var som allra mest intresserad av amerikansk västkusthiphop, tittade på en karta och insåg att jag faktiskt bodde på ”West side”). Ett tjugotal gånger om dagen öppnar sig bron för att släppa igenom något monster till fartyg, och då stannar allt av. Människorna sitter och svär i sina bilar men ursäkten ”klaffbron öppnade sig” blir aldrig gammal.

staden solar

Varje morgon när jag ska ta tåget till Stockholm går jag över Torekällberget. När Södertälje skulle bli en modern stad på 60-talet var det väl någon som tyckte det verkade trist att bara slå det gamla Södertälje i spillror, och fick idén att helt enkelt flytta hela skiten upp på ett berg där det inte är i vägen. Nu är det ett berg med gamla hus, museum, hantverksbodar, en herrans massa djur och en väderkvarn.

kvarn

Jag minns att jag tänkte i de tidiga tonåren, att där på bänken vid kvarnen, med utsikt över staden, där borde man fa-an hångla med en tjej någon gång. Men jag kan för allt i mitt liv inte minnas om jag någonsin gjorde det sen.

dimman

Vissa morgnar omfamnar dimman staden nedanför Berget och döljer allt. Den är så kompakt att man faktiskt inte kan vara helt hundra på att allt är kvar där nere. Framåt dagen skingras dimman och visar att allt är kvar, men då har jag sedan länge släppt de tankarna.

blombacka centrums parkering

Eller, det beror väl på hur man ser på uttrycket ”allt är kvar”. Blombacka centrum var som vilket närcentrum som helst på nittiotalet och den här parkeringen brukade vara åtminstone halvfull. Morsan tog mig i handen och så gick vi hit, in på Konsum och köpte mjölk och fiskpinnar och en gång några leksaksbilar. På 00-talet öppnade Isak sin tobaksaffär, han var snäll och gav alltid kompispris, dessutom fick vi välja två smaker på slushen istället för en. När jag fyllde 19 var jag förbi och köpte några folköl, då bjöd han på raki och jag minns inte varför jag tackade nej. Konsum stängde där någonstans i samma veva, efter det sista yxrånet var det ingen som orkade längre. Strax därefter (eller innan?) satte någon Isaks butik i brand och han tröttnade också.

blombacka centrum

Djuraffären, frisören och det nya närlivset fanns kvar när jag flyttade till Skåne, men nu är de också borta. Undrar om pizzerian har öppet fortfarande. Deras al tonno var i prisvinnarklassen, men man fick ta med sig den hem, det skummade lite väl i glasen och plingade lite väl i Jack Vegas-maskinerna för att det skulle kännas härligt att sitta ner.

fiskar

De här två fiskarna, i gångtunneln vid Kattsvansen, måste ha funnits där i flera decennier. Charmiga. Visst?

ekologisk kultur

Den här fantastiska målningen, däremot, kom till i andra halvan av 00-talet. Tror det var elever på Wendela Hebbe-gymnasiet som målade den. Jag blev så stolt att det brann i hjärtat på mig, att staden inte bara tog emot utan också skröt om det. Det är jag fortfarande.

fantastico

Fantastiska Fantastico. I tonåren vill jag minnas att godiset till och med låg på 3,99 :-. Det var kanske inte det färskaste, men ändå, man kunde köpa mängder och åter mängder. Någon sa att de plockade upp godis från golvet och la tillbaka i lådorna, men undrar om det inte var så att hens föräldrar drev en konkurrerande godisaffär. Någon annan sa att de piratkopierade filmer genom att sätta upp en videokamera framför en tv, men jag vet inte hur mycket jag ger för det ryktet heller. Cigaretter däremot var helkört att köpa här, ”du är inte ens sexton” sa han och hånlog mot mig.

Det var jag visst.

ajour

Tur då att Ajour fanns, även om viss strategi krävdes för att få till det. Man stod utanför, ett par kompisar, och skramlade ihop 39 :- till ett paket röda LM. Men det behövdes också en extra enkrona. När man gick in avgjordes det: var det gubben som stod bakom disken skulle man få sina cigaretter, han skulle se på en och med snäll, övertygande röst säga ”hur gammal är du? 19? 20?” och då nöjde man sig med nitton. Var det hans sura fru däremot, då åkte man ut med huvudet före om man inte kunde styrka sin ålder med fotolegitimation. Där kom den extra enkronan in i bilden: istället för att skamset vända på klacken redan i dörren kunde man köpa ett tuggummi, sen gå ut och svära.

En dag knäckte Albin koden: om han hade sina byggarbetarbyxor på sig fick han köpa cigaretter av båda. Det var en lycklig dag.

nattklubben

550 hette den här nattklubben, precis som riktnumret. Den ser inte mycket ut för världen och det var den väl inte heller. Men de serverade Staropramen på flaska och iskalla vodkashots och det klarade vi oss långt på.

skogen bakom huset

Utanför köksfönstret på sjunde våningen är jag i höjd med trädtopparna, sitter och dricker mitt kaffe och äter lite ägg och lyssnar kanske på en skiva med Wu-Tang, precis som i tonåren.

Nästa vecka flyttar jag till Malmö.

Uppdatering

Hej,

Jag är i allra högsta grad levande och i något mindre grad verksam.

Återvänder i början av oktober till fantastiska Malmö, efter en sommar på Aftonbladet i Stockholm.

Har tänkt att skriva, precis som vanligt alltså. Om du vill byta dina pengar mot mina bokstäver finns jag på matiasrankinen snabel-a gmail punkt com.

Järnvägsjournal #2

20140619-205315-75195226.jpg

Södermanland är platt på sina ställen längs med rälsen.
Ändå inte som Skåne.
Barrigare, och utan raps.

Idag var jobbet hårt.
Fick en krimgrej.
Jag måste verkligen lära mig polisrutinerna.
Fick lämpa över hela grejen på en stackars kvällsreporter.
Fast han är grym.
Kanske tio gånger bättre än jag.
Det där löser sig.

Trakterna kring ”Vitan” (så säger man va?) känns redan lite som mina.
Det regnade när jag kom till Stockholm i söndags.
Stuprören spydde vatten i rännstenen och krogarna hette saker som ”Bleckan”.
Som en bok om Söder.

Ulf Lundell bodde förresten nedanför Vitan när han skrev ”Jack”.
Jag har inte läst den.
Men däremot skrivit en grej om Lundell till helgen.
Han var inte pratsugen när jag ringde.

Det är molnigt, men nyss stänkte solen in genom tågfönstret.
Lyssnar på ”Chicken Teriyaki” om och om igen.
Fet låttitel, ju.
Fast jag fattar den nog inte riktigt.
Men:
”shit, jag har så mycket på mitt huve /
Så tjugofyrasju är det fyrahundratjuge” konstaterar JaQe.
Det är ett rim som gör att man blir kreationist.
Slumpen kan inte ha fått den sifferleken att fungera — någon har bestämt det.
Sånt var länge sen förresten.
Saknar det inte.
Det blev ytterst sällan bra.
Fast när det blev bra låste det upp nya rum i musiken.
Det har ett litet egenvärde ju.

Undrar vad jag tycker om Stockholm.
Det ska jag kanske inte utvärdera med mer än två månader framför mig i staden.
Men, ja.
Hittills är det rätt okej.

De sörmländska sjöarna.
På vägen hit var en sjö blank som en blick.
Nu ligger en annan (eller samma?) utanför fönstret.
Krusig.
Sprucken som en busskur vars härdade glas mött en hammare.
Så såg busskurerna ofta ut i Södertälje.
Det kanske de fortfarande gör.
Jag borde nog åka dit.

Åkte förbi med tåget, över Bron från Rosenbergs bok.
Hundratals likformade vita bilar på parkeringen nedanför.
Om Södertälje såg mindre ut som en parkeringsplats kanske man skulle åka dit oftare.

Någon på jobbet sa det där man inte får säga vid midsommar.
”Jaha, nu blir det bara mörkare”.
Det. Får. Man. Inte. Säga.

Malmö.
Undrar hur Malmö kommer kännas.
Var där för mindre än fem dagar sen.
Det borde kännas likadant.
Kanske ska ta en paus från Malmö efter midsommar.
Men.
Malmö.
Så tryggt med Davidshall och Möllan och löpet längs Ribban.
Försökte springa i Stockholm igår, Skanstull till Hornstull längs med vattnet.
Ska försöka igen i veckan.

Rikard Bizzi vill ha ”Lugn & ro”.
”harmoniserar som bone thugs-n-harmony /
filosoferar och vill bara va ifred /
jag leviterar och ingen kan ta mig ner /
tills jag är redo att komma tillbaks till er”
Jag kanske ska bli vän med Ensamheten i sommar.
Det skulle inte skada mig.

Det kommer bli en lång varm sommar.
Universum kommer nog falla på plats.