Uppdatering

Hej,

Jag är i allra högsta grad levande och i något mindre grad verksam.

Återvänder i början av oktober till fantastiska Malmö, efter en sommar på Aftonbladet i Stockholm.

Har tänkt att skriva, precis som vanligt alltså. Om du vill byta dina pengar mot mina bokstäver finns jag på matiasrankinen snabel-a gmail punkt com.

Järnvägsjournal #2

20140619-205315-75195226.jpg

Södermanland är platt på sina ställen längs med rälsen.
Ändå inte som Skåne.
Barrigare, och utan raps.

Idag var jobbet hårt.
Fick en krimgrej.
Jag måste verkligen lära mig polisrutinerna.
Fick lämpa över hela grejen på en stackars kvällsreporter.
Fast han är grym.
Kanske tio gånger bättre än jag.
Det där löser sig.

Trakterna kring ”Vitan” (så säger man va?) känns redan lite som mina.
Det regnade när jag kom till Stockholm i söndags.
Stuprören spydde vatten i rännstenen och krogarna hette saker som ”Bleckan”.
Som en bok om Söder.

Ulf Lundell bodde förresten nedanför Vitan när han skrev ”Jack”.
Jag har inte läst den.
Men däremot skrivit en grej om Lundell till helgen.
Han var inte pratsugen när jag ringde.

Det är molnigt, men nyss stänkte solen in genom tågfönstret.
Lyssnar på ”Chicken Teriyaki” om och om igen.
Fet låttitel, ju.
Fast jag fattar den nog inte riktigt.
Men:
”shit, jag har så mycket på mitt huve /
Så tjugofyrasju är det fyrahundratjuge” konstaterar JaQe.
Det är ett rim som gör att man blir kreationist.
Slumpen kan inte ha fått den sifferleken att fungera — någon har bestämt det.
Sånt var länge sen förresten.
Saknar det inte.
Det blev ytterst sällan bra.
Fast när det blev bra låste det upp nya rum i musiken.
Det har ett litet egenvärde ju.

Undrar vad jag tycker om Stockholm.
Det ska jag kanske inte utvärdera med mer än två månader framför mig i staden.
Men, ja.
Hittills är det rätt okej.

De sörmländska sjöarna.
På vägen hit var en sjö blank som en blick.
Nu ligger en annan (eller samma?) utanför fönstret.
Krusig.
Sprucken som en busskur vars härdade glas mött en hammare.
Så såg busskurerna ofta ut i Södertälje.
Det kanske de fortfarande gör.
Jag borde nog åka dit.

Åkte förbi med tåget, över Bron från Rosenbergs bok.
Hundratals likformade vita bilar på parkeringen nedanför.
Om Södertälje såg mindre ut som en parkeringsplats kanske man skulle åka dit oftare.

Någon på jobbet sa det där man inte får säga vid midsommar.
”Jaha, nu blir det bara mörkare”.
Det. Får. Man. Inte. Säga.

Malmö.
Undrar hur Malmö kommer kännas.
Var där för mindre än fem dagar sen.
Det borde kännas likadant.
Kanske ska ta en paus från Malmö efter midsommar.
Men.
Malmö.
Så tryggt med Davidshall och Möllan och löpet längs Ribban.
Försökte springa i Stockholm igår, Skanstull till Hornstull längs med vattnet.
Ska försöka igen i veckan.

Rikard Bizzi vill ha ”Lugn & ro”.
”harmoniserar som bone thugs-n-harmony /
filosoferar och vill bara va ifred /
jag leviterar och ingen kan ta mig ner /
tills jag är redo att komma tillbaks till er”
Jag kanske ska bli vän med Ensamheten i sommar.
Det skulle inte skada mig.

Det kommer bli en lång varm sommar.
Universum kommer nog falla på plats.

Järnvägsjournal #1

20140615-203622-74182090.jpg

Det svischar utanför fönstret.
Grönt svisch brunt svisch grått svisch.
Och så himlen som en fondvägg ovanför.

Någon av de första dagarna på utbildningen var det någon som hånade tågbetraktelser.
Minns inte vem.
Det kan rent av vara någon jag är vän med i dag.
Oavsett.
Fuck den för att den hånade tågbetraktelser.
Tågbetraktelser har ett värde.

MDS.
Mina drömmars stad.
Den försvinner bakom.
Malmö.
Malmö.
Malmö.
Malmö är MDS oavsett vad Per Anders Fogelström säger.
Väl?
Jag respekterar det han skrev.
Att det handlade om Stockholm.
Men titeln?
Senast jag läste ”Mina drömmars stad” var huvudstaden fortfarande MDS för mig.
Det var en sommar i Lund.
Jag ville inte vara i Lund.
Jag ville definitivt inte jobba med att telefonsälja trötta barnböcker till trötta småbarnsföräldrar.
Det måste ha varit Kärleken som fick mig att stanna.
Det finns inga rationella förklaringar annars.
Det var värt det, ju.
Spillrorna som kom hem efter förnedrande jobbdagar låg bra hos henne.
Vi lagade mat och drack vin.
Det var första gången jag drack vin utan berusningssyfte.
Nu gillar jag vin.
Lite.

Somrarna efter var jag i Skåne av egen vilja.
Älskar Skåne.
MDL.
Nu försvinner det bakom tåget.
I huvudstaden, som inte är MDS längre, finns jobb.
Hm.
Som i Fogelströms bok ju.
Nästan exakt som i Fogelströms bok.
Nä.
Jag ska inte svälta och gifta mig och jobba ihjäl mig.
Men det där med att flytta för att den som ger en pengar är någon annanstans.
Det stämmer ju.

Söder.
Ska bo på Söder.
Tänk om tonårsjag visste detta.
Han skulle bli uppspelt.
Jag är mest lite bedövad.
Det kanske blir fint.
Kanske finns det ett litet frukostfik för mig.
Där kan jag äta ägg och läsa Vanity Fair.

Jag kastade en bomb på solen.
Höll andan.
Såg universum sprängas omkring mig.
Det bara sprutade stjärnstoft åt alla håll.
Det pyr fortfarande.
Undrar hur det kommer landa.
Undrar hur nya universum ser ut.
Sjukt att man ens får göra så.
Slänga en bomb på solen.
Borde vi inte ha lagar mot sånt jävla vansinne?

En sjö utanför fönstret ligger blank.
Så blank att man kan tro att ingen någonsin har rört den.
Den ser ut som ett helt stilla öga.
Ett sånt som ser in i en utan att växla mellan ögonen.
Inte höger-vänster-vänster-höger.
Bara rakt fram.
Helt stilla.

Så skönt det ska bli att massproducera text igen.
Bara trycka ut notis på webbis på artikel på intervju.
Det går ju inte att skriva om man inte gör det hela tiden.

Börringe station.
Där har inte tågen stannat på mycket länge.
Folk lever vidare ändå.
Trivs kanske till och med.
Från Skanstull går tunnelbanan, gissar jag, nästan hela tiden.
Jag kanske ska sluta vara så jävla otacksam.

Tiden är så hänsynslös.
Ständigt full fart framåt, även när det inte passar.
Nu är den vid punkten som för två månader sen var Framtiden.

Det är svårt att bygga sommarens soundtrack i en Spotifylista.
Sommaren har ju inte varit än.
Men den måste tonsättas rätt.
Hela våren har jag sparat en låt till sommaren.
Nu får den ligga i spellistan, för:
”nu får det brista eller bära / jag kör hårt / som Ali Boulala”

Om man slickar på undersidan av en rosa Ahlgrens bil så fastnar undersidan av en grön Ahlgrens bil där.
Sen kan man slicka på undersidan av en vit Ahlgrens bil och bara trycka fast den lite snyggt på sidan av den rosa-gröna hybriden.
Då får man en trefärgad klump med godis.
När den är slut känns det lite tomt.
Då är det bara att slicka-och-trycka-ihop en till.
När påsen är slut vet jag inte vad jag gör.

När Nas var 16 smög han ner i tunnelbanan.
Staden var ”sweltering hot”.
Han hade sin ”iron thing concealed”.
Tog fram den så fort han hörde ”them iron wheels screeching”.
Sånt har man aldrig behövt göra i alla fall.
Jag är förresten 24 och har aldrig bott själv.
Perspektiv och så vidare.
… det finns inget som säger att Nas någonsin har bott själv.

Killen i sätet bredvid lyckas inte hålla sig på sin kant.
Hela tiden stöter hans armbåge emot min.
Kan han sluta snart.
Killen mittemot lider av samma grej men med fötterna.
Kvinnan snett mittemot lyckas inte nå mig rent fysiskt.
Istället pratar hon i telefon det högsta hon kan.
Okej.
Jag ger mig.
Kom fram nu.
Var är Dolda Kameran?

Västra hamnen.
Löpskorna är målsökande dit oavsett årstid.
På vintern är sundet avgrundslångt och svart och skräckinjagande men på sommaren ser bron ut som en tandpetare i munnen på Europa och påminner om att The World Is Yours.

Jag måste hitta en Stockholmsk löprunda.
Den måste vara ganska lång.
Och nära Söder.
Och!
Nära vatten.

Det kommer bli en lång varm sommar.

Det regnade och sen solade det

20140507-232859.jpg

Det regnade hela dagen i Svedala idag.

Idag. Mitt jobbigaste ord just nu. Jag har stavat ”idag” hela livet. På Aftonbladet stavar man ”i dag”. ”Idag” får ett rött streck under sig och så dyker en text upp: ”Vi skriver i dag”.

Jag är heeelt okej med det. Men det ser skitskumt ut i sms. Ser det konstigare ut ju mindre skärmen är?

I dag.
Idag.

Ska läsa det här både på desktop och i telly. Tur att ”designen” är RESPONSIV.

Funderar på att skriva ”i dag” i alla professionella sammanhang och ”idag” i alla privata.

Det regnade förresten i mig också idag (privat sammanhang), men det ska det ju göra ibland.

Malmö var lite soligt och sen regnade det och sen solade det och sen regnade det, jag blev kluven inför min glass och då blev den en symbol för allt.

Bestämde att jag förtjänade att inte laga mat, så vi gick till det lilla fräscha vietnamesstället vid Triangeln, det med ljus inredning och ingen alkoholservering och snåla öppettider och Nöjesguiden i tidskriftshyllan bredvid Elle.

När vi kom ut sprack himlen i två och solen visade att det minsann fan-i-helvete var slutkissat för den här gången och studsade på den regngråtna asfalten. Jag kände mig genast så levande att jag gastade ut hur härligt vädret var, då såg hon lite besvärad ut men också lite glad och så gick vi hem. På vägen stannade ett sånt där ”weirdo” oss och önskade trevlig kväll, jag trodde att han skulle fråga efter vägen så jag lutade mig in och mötte hans stirrande blick lite väl nära.

Jag undrar vad jag gjorde på exakt den här dagen för ett år sen. Det finns inga svar på Facebook, inget på Twitter, inget på Instagram. Inte ens i Anteckningar. I Anteckningar finns igår och imorgon. Igår skulle jag köpa yoghurt och ingredienser till frittata. Imorgon skulle jag till sal ”MA8, MA10 A-Jq” på Lunds universitet. Där skulle jag skriva ett intagningsprov till en journalistutbildning jag inte ville gå och drabbas av ångest när jag vände på pappret.

Men idag är helt försvunnen i rymden.

”Det är egentligen det enda jag vill göra”, säger Jimmie och duttar inlagd jalapeno på sin texmexkyckling. ”Köra och skriva och gråta i Amerikas öken”.

Sen spelar han Prince:s nya låt för andra gången ikväll och då hör jag också att den är stark. Det är dessutom roligt att låttiteln är skriven i versaler.

”Han är så jävla sjuk i huvudet” säger Jimmie glatt.

Hej

Den här webbplatsen har gett mig svår ångest. Det senaste inlägget fyllde nyligen ett år (grattis!) och handlade om exakt samma sak som det här inlägget: att webbplatsen är ouppdaterad men att det kommer grejer ”snart”.

Det gjorde det ju inte.

Men jag levde på och mådde bra och frilansade som reklamskribent och kom in på en journalistutbildning och lärde känna spränghärliga människor och praktiserade på Aftonbladet och fick ett sommarvikariat.

Det är alltså vad som händer.

I dag har jag ägnat mig åt att byta tema och rensa den här bloggen. Jag har framför allt tagit bort sidan ”frilansskribent” som jag ansträngt mig för att sökmotoroptimera så att människor som sökte skribenter skulle hitta den.

Ingen hittade den. Och jag vill förresten inte bli hittad på det sättet, tror jag.

Jag lyssnar på min spellista ”ta ut svängarna lite”, där bland annat Daft Punk figurerar. Spåret ”Giorgio by Moroder”, visst är det lite som en låt ihopmixad med en minidokumentär? Fantastiskt, väl?

”Jag ville definitivt bli musiker
Det var nästan omöjligt för drömmen var så stor
Jag såg ingen chans för jag bodde i en liten stad, jag pluggade
Och när jag till slut bröt mig loss från skolan och blev musiker
Så tänkte jag, okej, nu kanske jag har en liten chans
För det enda jag egentligen ville göra var musik”

Så säger Giorgio Moroder (fast på engelska, men jag översatte eftersom svenskan är ett mycket rikare språk, det oändliga antalet ord mot en futtig miljon liksom), sen börjar trummandet och plingandet och plonkandet. Jag byter ut Giorgios musikdröm mot min skrivdröm och då blir hans monolog min, åtminstone lite grann.

Nu ska jag till en park i Malmö. Där ska jag sitta i det vibrerande gränslandet mellan vår och sommar, tillsammans med en av de spränghärliga människorna från journalistutbildningen, och låta bubblande vin åka rutschkana på min tunga.

Om ett år kanske det här inlägget ger mig så svår ångest att jag måste skriva ett nytt.